Vi snodde en döskalle

skalle-svart

Jag tror det var 1963, eller kanske 64. Jag var 14 eller 15 år gammal och bodde med mina föräldrar på Karl Johansgatan i Göteborg, sista huset nästan vid Kungssten. Man hade just påbörjat arbetet på den nya bron, Älvsborgsbron. Mycket av det arbetet försiggick alldeles över gatan från oss.

En del av det var på en stor vildvuxen äng, full med tistlar och annat. På ett stort upptrampat område brukade vi spela brännboll eller, mer sällan, fotboll. Föga anade vi vad som doldes under våra fötter. När man började gräva hittade man skelettdelar. Vips var arkeologer på plats. De hittade mängder med ben, en massgrav. Några dagar in på utgrävningarna smet vi in där för att kolla närmare. En kompis snodde med sig ett lårben som han dolde under sin parkas.

Naturligtvis flockades traktens ungar för att betrakta utgrävningarna. En lunchrast, jag gick i Sannaskolan, gick vi några stycken dit. Arkeologerna hade förstås upptäckt att ben försvunnit och höll koll på sina fynd. Men det visste vi ju så några medbrottslingar gjorde ett fejkat försök att sno åt sig något medan vi smög fram. Vi hade med oss en lånad tom skolväska där vi snabbt plockade ned en skalle. Jag kommer fortfarande ihåg hur väskan såg ut, blått tyg med bruna läderhandtag. Det var på håret att skallen gick ned i väskan.

Men vad skulle vi göra med den? Den var skitig av grus och sand. Då kom jag på att vi skulle ju ha gympa efter lunchrasten. Tänkt och gjort. I stället för att klä om och spela basket, som jag hatade, lade vi skallen på golvet under en av duscharna och vred på vattnet.

Jord och sand lossnade snabbt av bara vattentrycket, det gjorde också skallens tänder som trillade ned i avloppet. Vi hade just börjat prata om vem som skulle få ta hem skallen då gympaläraren plötsligt dök upp. Han som annars brukade sitta i sitt lilla rum och göra gud vet vad valde just det tillfället att göra sitt jobb. Han stirrade på skallen några ögonblick innan han frågade var vi fått den ifrån. Vi hittade den svarade vi och försökte se oskyldiga ut. ”Men, men, det kan ju vara ett mord begånget!” stammade han. ”Gå upp till rektorn och berätta.”

Det löste problemet om vem som skulle få skallen. Inte var det någon av oss i alla fall. Men för att framstå i bättre dager sa vi att vi tagit den för att skänka till skolans biologisal. Rektorn trodde nog inte på vår historia, men skolan behöll i alla fall skallen. Undrar om den fortfarande finns i biologisalen?

Jag lyckades aldrig få reda på vad som dolde sig bakom dessa skelett i massgraven innan jag med mina föräldrar flyttade till Stockholm. Har dock nyligen fått reda på att de var offren för rödsoten, difteri, som härjade i början av 1800-talet. Kan någon ge mig fler uppgifter är jag tacksam.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *