Den första februari 2016 opererades jag på Karolinska för att få en riktig fitta. Eller som läkarna säger, en neovagina.

Som ni kanske vet är jag transsexuell. Något som tog mig alltför lång tid att inse, eller erkänna. När jag fick den officiella diagnosen fick jag, bland annat, recept på hormoner. Känslan när de började verka var fantastisk. Jag kände att YES det är så här det skulle vara från början. Jag fick tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd 2010 att göra den stora operationen. Men av olika skäl blev den inte av då. Kanske var jag inte helt redo.

Men jag kände att jag inte var färdig än. Att jag inte var helt och hållet den kvinna det var meningen att jag skulle blivit. Beslutet växte långsamt fram. Under sensommaren och hösten 2014 kände alltmer att jag började bli redo. Jag ville äntligen bli hel. Och om jag skulle träffa den rätta kvinnan ville jag ha sex kvinna till kvinna. Cirka ett år senare var jag så redo. Kontaktade Karolinska och fick en tid. Första februari tvåtusensexton.

En månad innan skulle det vara rökstopp, kortade ned det till en vecka men talade inte om det för KS. Dessutom stopp för hormonerna. Jag hoppar över alla små detaljer som skulle till innan jag var redo, lavemang, hårborttagning därnere mm. Eget rum fick jag på KS när jag infann mig kvällen före operationen. Inte lyxigt direkt, men sängen var bekväm och det fanns en relativt stor TV på väggen. Tyvärr funkade den inte. Så det var tur att jag hade min laptop med mig. Med hjälp av den och wifi höll jag koll på världen.

Så kom då den stora dagen. Först mer lavemang och tvätt med något antibakteriellt. Underligt nog var jag inte nervös för vad som skulle ske, nåja litet grann kanske. Jag rullades iväg med min säng mot operationssalen, fick en mask att andas i och det nästa jag minns är att jag slog upp ögonen på uppvaket. Jag kände ingen större smärta, var nästan euforisk till sinnes.

För den som undrar hur operationen går till mer i detalj hänvisar jag till min engelskspråkiga blogg där det finns en animerad film som visar hur det går till. Den är inte ett dugg läskig.

Under den vecka jag var kvar var det strikt ryggläge som gällde fram till fredag då de stora bandagen togs bort. Under hela min tid där var jag småhög av diverse smärtstillande. Att inte äta fast föda var litet jobbigt. Men desto bättre smakade det när jag fick mitt första riktiga mål mat. Att inte röka var inte alls jobbigt, mycket tack vare att jag fick nikotinplåster. Tyvärr får man inte använda ecigg på KS, men det hoppas jag ändrar sig när de fått klart för sig att det är ett säkert alternativ.

Det var skönt att få åka hem på måndag förmiddag. Första stopp blev apoteket för att hämta ut smärtstillande och köpa bindor. Innan den läkt blöder det en del. Sedan till affärn för mat och cigg. Visst hade jag viss smärta, men inte mer än att pillren gjorde den uthärdlig. Efter någon vecka dök det första problemet upp. Det gjorde mer ont och jag tyckte det luktade konstigt. Ringde sköterskan och fick en tid om två timmar. Hon tittade på min fitta och konstaterade att jodå något var konstigt men inget allvarligt. Min kirurg kollade och sa att det var en liten, liten bit vävnad som dött och börjat ruttna. Han knippsade av den med en sax. Tog en knapp minut så var det klart.

Det blev några vändor till för att fixa små stygn som inte ramlat av utan blivit kvar och orsakat infektion och varbildning. Inga större saker, i storlek ungefär som en mindre böld. Det fixade sköterskan på nolltid.

Frånsett de små problemen framskred allt som det skulle. Och snart var det dags att börja stavträningen. Nej, det har inget med skidåkning att göra. För att den nya fina fittan inte skall växa ihop skall man två gånger om dagen föra in en plaststav. Den man börjar med är inte så stor och mjuk och böjlig. Efter ett tag får man så ett set med hårdare stavar i olika grovlek. Det är något man får fortsätta med livet ut. Jag gör det nu bara en gång om dan, och ibland glömmer jag det. Brukar passa på att stavträna medan jag ser på Vem vet mest.

På hösten blev det så dags för den andra operationen. Den här gången för att snygga till fittan och skapa en klitoriskappa. Samtidigt fick jag också silikoninlägg i brösten.

Så ett drygt halvår efter det första snittet var jag nu klar. Hur har det då varit att leva med den nya fittan? Jag är mer än nöjd. Jag har gått från dysfori till eufori. Den fungerar som den skall och ser bra ut. En väninna sa att min fitta var en av de snyggaste hon sett. Känseln fungerar bra och jag kan få orgasmer. Fast ännu bara på egen hand. Tekniskt sett är jag alltså en lesbisk oskuld.

Jag går gärna i tighta byxor och shorts, ibland på gränsen till kameltå. Jag använder heller ingen BH, dels för att jag inte behöver, dels för att visa och skryta med mina fasta bröst. Gärna i tighta tunna toppar. Jag tittar ibland ned på min kropp och tänker att jag har nog den snyggaste sexigaste kroppen av alla kvinnliga pensionärer i Vasastan.

Min fitta är visserligen helt och hållet integrerad i min kropp men hon har också ett eget namn – Nofret. Det är fornegyptiska och betyder den vackraste

.

Kommentera gärna eller maila mig på me@caisaviksten.se