Därför känner min generation till populärmusikens historia

När jag var 13, 1962, fanns bara en kanal på TV. Där fanns bara Lennart Hyland och Ria Wägner. Och Per Oskarsson som strippade. Men nu var det ju musiken jag skulle berätta om. Pop och rock spelades i princip bara en timme på vardagarna i programmet rock/pop 62, 63 och så vidare, och på lördagarna i tio i topp. Då och då kunde det komma lyssningsbar musik även på andra tider. I övrigt var vi hänvisade till Radio Luxemburg. Om vi hade tur kunde man få in den nere vid tobaksaffären på Karl Johans Gatan i Göteborg på en otymplig transistorradio som åt batterier med en förvånansvärd aptit.

Naturligtvis var vi synnerligen irriterade på dessa sakernas tillstånd. Men, eftersom vi var tvungna att lyssna på allt för att få höra den musik vi ville ha fick vi en överblick över alla sorters musik. Från Snoddas till Calle Jularbo, Från Vera Lynn till Frank Sinatra, från Göinge flickorna till Jussi Björling. Vi upplevde det som mer eller mindre outhärdligt men stod ut i hopp om att få höra Beatles, Stones eller Kinks.  Till och med de av oss som älskade Beachers tyckte att det var ett framsteg att höra de av oss hatade Tages.
Men nu på gamla dagar har jag insett att det gav oss en insikt i populärmusikens historia och sammanhang. En insikt som idag inte är självklar då varje musikgenre har sin egen radiokanal och sidor på internet.  Att ladda ned musiken från nätet, lagligt eller pirat, är hur enkelt som helst.  Missförstå mig inte. Jag tycker att det är underbart med det enorma utbudet idag.