Kategoriarkiv: Okategoriserade

Jag har fått hörapparat!

För några år sedan gjorde jag en rutinundersökning av hörseln. Den var något nedsatt men inte så ycket att det krävdes några åtgärder. I somras fick jag så en kallelse till en uppföljning. Först tänkte jag avboka den. Men eftersom jag har uppnått frikort inom vården tänkte jag att en promenad upp till Ringvägen skulle passa bra.

Jag fick sitta i en ljudisolerad glasbur med hörlurar på skallen. Efter att tryckt på en knapp då jag hörde ljud och upprepa ord som hördes var det dags att få veta resultatet. Det visade sig att jag hade ganska rejält nedsatt hörsel på höger öra, speciellt vid diskantljud. Jag rekomenderades å det bestämdades att börja med hörapparat. Jag valde vilken modell jag ville ha och fick en tid för utprovning.

Så tjugotredje augusti bar det åter av till Ringvägen. Apparaterna programerades, varje öra för sig, och en app installerades på telefonen. Med den kan jag reglera volymen och välja program ett för vardagsbruk, ett för lokaler med folk typ restuarang och ett för bio eller teater med hörslinga. Apparaterna laddas med en laddare. En grundlig genomgång av användning och skötsel fick jag också.

Efter en dryg vecka kan jag nu utvärdera hur de funkade. På höger öra märks det mest, hörseln där är nu normal. Den största förändringen är att jag hör ljud i omgivningen jag inte gjorde förut, eller i varje fall hörde svagare. Ljud i diskantregistret är en enorm skillnad. Till exempel pip från mikron är betydligt högre. Vid mogonkaffet på balkongen hörs också lövens prasslande och stegen från hundrastare tydligare.

Summa summarum: Jag är förvånad och nöjd.

Därför känner min generation till populärmusikens historia

När jag var 13, 1962, fanns bara en kanal på TV. Där fanns bara Lennart Hyland och Ria Wägner. Och Per Oskarsson som strippade. Men nu var det ju musiken jag skulle berätta om. Pop och rock spelades i princip bara en timme på vardagarna i programmet rock/pop 62, 63 och så vidare, och på lördagarna i tio i topp. Då och då kunde det komma lyssningsbar musik även på andra tider. I övrigt var vi hänvisade till Radio Luxemburg. Om vi hade tur kunde man få in den nere vid tobaksaffären på Karl Johans Gatan i Göteborg på en otymplig transistorradio som åt batterier med en förvånansvärd aptit.

Naturligtvis var vi synnerligen irriterade på dessa sakernas tillstånd. Men, eftersom vi var tvungna att lyssna på allt för att få höra den musik vi ville ha fick vi en överblick över alla sorters musik. Från Snoddas till Calle Jularbo, Från Vera Lynn till Frank Sinatra, från Göinge flickorna till Jussi Björling. Vi upplevde det som mer eller mindre outhärdligt men stod ut i hopp om att få höra Beatles, Stones eller Kinks.  Till och med de av oss som älskade Beachers tyckte att det var ett framsteg att höra de av oss hatade Tages.
Men nu på gamla dagar har jag insett att det gav oss en insikt i populärmusikens historia och sammanhang. En insikt som idag inte är självklar då varje musikgenre har sin egen radiokanal och sidor på internet.  Att ladda ned musiken från nätet, lagligt eller pirat, är hur enkelt som helst.  Missförstå mig inte. Jag tycker att det är underbart med det enorma utbudet idag.

Tre månader i Casa Caisa

Den fjärde maj flyttade jag in i mitt nya boende på Maria Bangata på Södermalm. Det är verkligen ett lyft jämfört med det krypin på drygt tjugo kvadrat som jag bodde i de senaste fyra åren. Nu har jag sextiosex kvadrat att tumla runt på. Kontraktet fick jag via Micasa, ett allmännyttigt bolag som har fastigheter för seniorboende. Det är som vilken bostad som helst men anpassad för oss 65+, inga trösklar till exempel. Här hoppas jag få bo tills det är dags för ålderdomshemmet, och det lär förhoppningsvis dröja bra många år.

Huset är byggt i ”diket” bredvid Maria Bangata där Västra Stambanan fordom gick, därav namnet på gatan. Om man går från gatan över en liten gångbro tar man hissen ned för att komma till våning -1. Men jag använder oftast ingången från baksidan som leder nästan direkt till min lägenhet som jag kallar Casa Caisa. Den är nyrenoverad och planritningen har en litet lustig och mestadels öppen planlösning. Tydligen beroende på att den byggdes för att fungera som någon sorts sammanträdeslokal.

Hallen är ganska stor. Den och klädkammaren är ungefär lika stora som hela mitt tidigare boende. Badrummet är också stort med höj och sänkbara tvättställ och toa. Det större rummet leder till köket,balkongen och ett mindre rum som jag använder som sovrum. Det rummet har inga fönster mot utsidan men ett fönster mot det större rummet. Därför klassas lägenheten som en etta trots att den har två rum. Köket är välinrett med allt man kan önska sig, inklusive en diskmaskin som den tidigare hyresgästen installerat. Den stora balkongen, som ligger cirka tre meter över marken, vätter mot Ånghästparken och en dunge lönnar.

Jag hade inte mycket med mig i möbelväg från mitt tidigare liv. Men tack vare Facebook och vänner, tack Sissel, fick jag soffa, säng, bord och stolar. Det jag saknar nu är en rejäl bokhylla och ett skrivbord.

Det börjar verkligen kännas som ett hem – mitt hem. För första gången på över trettio år har jag ett riktigt kök och en balkong. På morgnarna brygger jag kaffe som jag avnjuter på balkongen med min e-cigg.Med andra ord är jag tillfreds med livet i Casa Caisa.

(Den här texten har tidigare publicerats på Facebook)

Till höger på bilden syns min balkong, den som är längst ned.

Så slutade jag röka

Jag rökte sedan jag var sexton år. Som mest var jag uppe i två paket om dagen. För några år sedan konstaterades att jag fått kol och förra året fick jag en hjärtinfarkt. Rökstopp var minst sagt av nöden.

För drygt tio år sedan stötte jag på en besökare utanför Pride House. Han hade en ecigg, något som var ganska nytt då. Jag fick prova och gillade det. Jag fick också adressen till en butik i Vällingby som sålde ecigg. Jag besökte den och inhandlade en ecigg och juice till den. Efter ett tag tykte jag att vanliga cigg smakade pyton. Men hur det nu kom sig slutade jag inte helt med dem.

Jag har under åren använt både ecigg och vanliga cigg. Men förra året bestämde jag mig för att helt lägga av med cigg. Nu för gott. Det gick sisådär. Max uppehåll var fem dagar. Men sedan fem veckor är jag nu rökfri. Personligt rekord!

Jag har  nu hittat den rätta kombinationen av ejuice och apparat för att vejpa. Vejpa är den term som används för att använda ecigg, från engelskans vape – ånga.

Den ejuice jag använder nu har låg nikotinhalt och det uppnår jag genom att tillsätta nikotinsalt till juicen som säljs utan nikotin. Nikotinsalt gör att det inte river så mycket i halsen.Apparaten jag använder är en Voopoo Drag X. Det är en så kallad modpod, en del med batteri och annat och utbytbara poddar. De rymmer 4,5 ml juice och i dem sätter man coils som hettar upp juicen till den ånga man drar i sig. Jag har tre poddar med olika smaker. Ångan drar jag i mig direkt ned i lungorna. Vejpar gör jag mer eller mindre oavbrutet, kjedjevejpande.

Jag känner inget som helst sug efter vanliga cigg. Men några få gånger har jag tiggt till mig en för att testa. De smakar pyton och jag hostade som fan.

Jag känner nu att jag är rökfri.

OCH DET KÄNNS HÄRLIGT!

Jag kan inte sminka mig

För cirka 15 år sedan skulle jag fixa nya kontaktlinser. Sedan lågstadiet hade jag haft glasögon eller linser. Optikern sa att jag nog hade starr. Hurra tänkte jag. Både mamma och pappa hade starr och båda fick perfekt syn efter att fått nya linser inopererade. Ett besök på Sabbatsbergs ögonklinik bekräftade att jag hade starr. Och efter att jag fått nya linser hade jag bättre syn än jag haft sedan tredje klass.

Den senaste tiden har jag dock sett suddigt på höger öga. För några veckor sedan hade jag fått nog och uppsökte ögonkliniken på SÖS. De konstaterade att jag fått efterstarr. Det vill säga att den inopererade linsen blivit grumlig. Det kan åtgärdas med ett enkelt ingrepp för att tömma linsen på grumligheten. En enkel operation som går relativt snabbt.

Men till dess kan jag inte sminka ögonen. När jag skall lägga på eyeliner på vänster ögonlock måste jag ju blunda och titta med det suddiga högra ögat. Resultatet blir, minst sagt, heltokigt. I övrigt är det mest irriterande, inte handikappande. Och eftersom folkhälsan tycker att jag skall undvika att träffa andra spelar det inte så stor roll, eller hur?

jag. Både mamma och pappa hade starr och båda fick perfekt syn efter att fått nya linser inopererade. Ett besök på Sabbatsbersgs ögonklinik bekkräftade att jag hade starr. Och efer att jag fått nya linser hade jag bättre syn än jag haft sedan tredje klass.

Den senaste tiden har jag dock sett suddigt på höger öga. För några veckor sedan hade jag fått nog och uppsökte ögonkliniken på SÖS. De konstaterade att jag fåt efterstarr. Det vill säga att den inopererade linsen blivit grumlig. Det kan åtgärdas med ett enkelt ingrepp för att tömma linsen på grumligheten. En enkel operation som går relativt snabbt.

Men till dess kan jag inte sminka ögonen. När jag skall lägga på eyeliner på vänster ögonlock måste jag ju blunda med det och titta med det suddiga ögat. Resultatet blir, minst sagt, heltokigt. I övrigt är det mest irriterande, inte handikappande. Och eftersom folkhälsan tycker att jag skall undvika att träffa andra spelar det inte så stor roll, eller hur?

Ett år sedan infarkten

Det är nu ett år sedan jag vaknade vid ettiden natten 31/7. Jag reste mig för att gå på toa. Nästan genast föll jag ihop och trodde jag rest mig för hastigt. Föll åter ihop när jag reste mig från toan. Nu började jag bli orolig. Kände ett tryck över bröstet och det kändes också som jag inte fick nog med luft. Jag misstänkte att det var något KOL-relaterat och ringde 112. De skulle skicka en ambulans genast. För att spara tid drog jag på mig kläder, stoppade mobilen i väskan och gick ned för att möta den.

De lade mig genast på en bår och satte på mig diverse mätgrejor och en så kallad infart vid höger handled. De började genast tala om hjärtinfarkt. Det gjorde mig förvånad eftersom jag, så vitt jag visste, inte hade några hjärtproblem. Men deras apparater visade något annat. De gav mig något via infarten, morfin tror jag, och satte fart mot SÖS. Inga sirener men jag tror de hade blåljuset på. Jag hörde vagt att en av dem pratade med akuten och föreslog att jag skulle direkt in för eventuell operation.

Nu börjar allt bli dimmigt, förmodligen en kombination av infarkten och morfinet.Jag lyftes över på någon sorts bår eller säng och rullades in i vad jag förmodade var en operationssal. Hela tiden var de två ambulanskvinnorna med. Min minnesbild är att de var med hela tiden tills jag flyttades till en avdelning. De gav mig en viss trygghet i dimman, en fast punkt. Undrar om det är vanligt att de är med så länge.

En läkare och en eller två sköterskor tog hand om mig. Mer morfin och kanske annat fick jag. Ultraljuds eller röntgenapparat placerades över mitt bröst. Läkaren förde in något genom min handled och trots att jag var ganska borta förstod jag att det var en stent. Jag har ett minne av att han tittade på en skärm för att se till att den hamnade rätt. Fram till dess hade jag inte känt någon smärta, bara andnöd och att vara ganska väck. Men nu gjorde det ganska ont och jag fick mer morfin. Efter det blir minnena alltmer suddiga minns att jag kördes till ett annat rum.

Vaknade upp och befann mig i ett enkelrum. Jag hade infarten kvar men inget var kopplat till den. Däremot var sladdar kopplade till vad jag förmodade var en monitor av något slag. Min första tanken när skallen klarnat var ”Fan! Nu missar jag resten av Pride.” Jag meddelade resten av styrelsen vad som hänt och de var jättegulliga, frågade om jag behövde något och önskade bättring.

Efter ett tag flyttades jag till en avdelning med fyra sängar. Jag fick flera välkomna besök. Bland andra en väninna, Sigrid, som hämtade en del nödvändiga saker till mig, mobilladdare, dator med mera. Tack! Tack också till alla andra som stöttade mig på allehanda sätt.

Jag tyckte själv att jag återhämtat mig ganska snabbt. Men läkarna var av annan åsikt. De vill helst behålla mig ett tag till men efter tre dagar sa de att det var OK att gå hem bara jag tog det lugnt. Jag hämtade ut medicinen de skrivit ut och tog mig hemöver. Efter några timmar hemma tyckte jag att jag var riktigt kry och tog bussen till Clarion vid Skanstull och Pride House. Där möttes jag av stor förvåning och glada tillrop. Men också av kloka uppmaningar att genast gå hem, vilket jag gjorde. Jag hade planerat att delta i paraden genom att åka i styrelsens bil. Men när jag vaknade på lördagsmorgonen insåg jag att jag var långt ifrån i form för det.

Som den optimist jag är trodde jag att jag skulle vara återställd efter en vecka eller två. Ack vad jag bedrog mig! Jag var trött och orkeslös. Orkade inte med särskilt mycket innan jag måste vila. Jag var inte ens i form för att påbörja rehabträning. Inte förrän i januari. Tränade två gånger i veckan och gjorde framsteg vad gällde styrka, ork uthållighet. Då slog det jävla coronaviruset till. Eftersom jag är 70+ med hjärtproblem och KOL var de stopp för rehabträningen. Under våren fick jag också återkommande symtom som ihållande hosta, rinnande nos och svettningar. Dock var det inte qvid enligt ett prov 19/5. Mitt allmäntillstånd försämrades när träningen och andra aktiviteter inte blev av. Men strax före midsommar fick jag vad jag tror var en lindrig omgång av qvid19. Symtomen var inte som de jag haft tidigare under våren. 6/8 skall jag ta prov för antikroppar. Rehabträningen har åter kommit igång. Nu sker den utomhus med de avstånd som bör iakttagas. Jag har efter en vecka redan börjat känna resultat. Och som den optimist jag är hoppas jag vara i hyfsad form om två eller tre veckor och i toppform om en dryg månad.

Kinky kärlek

 

Jag har under åren skrivit noveller på temat lesbisk kärlek och/eller BDSM. Jag har vid flera tillfällen använt dem som grund till föreställningar där jag berättat dem. Det första var när en väninna lockade mig att deltaga i en föreställning i Uppsala. Jag var rejält nervös men det gick över förväntan så jag gjorde fler framträdanden. Det senaste var på Skogsscenen det sista året Pride Park var i Tanto. Mycket lyckat!

Jag har sammanställt dem i en pdf med tanke på publicering. Jag lät trycka upp ett antal ex som jag gav bort eller sålde. De är nu slut. Men den som är nyfiken på mina erotiska noveller kan ladda hem en pdf här.

Kommentera gärna vad ni tycker om dem.

Puss och pisk
Lady Caisa

Försommar i Mumindalen

Favorit i repris

Det var en strålande försommardag i Mumindalen. Den lilla ängen nedåt havet var fylld av grönt frodigt gräs som just krupit fram ur sin vinterdvala. Blomster i olika färger bröt det gröna, liksom en stig som slingrade sig från skogsbryn till skogsbryn. Mellan träden kunde man skymta havet och höra bruset från dess vågor. Med andra ord den mest idylliska försommaräng man kan tänka sig med surrande insekter och kvittrande fåglar .

Men vad är det som stör idyllen? Ett ilsket muttrande närmar sig, först tyst på avstånd. Sedan allt högre och tydligare. Och så kommer hon fram ur skogsbrynet. Vem? Lilla My naturligtvis. Vem annars skulle vara på så ilsket humör en så strålande försommardag? My har skurit sig en sälgkvist, lång och smidig. “Vem har bett er att sticka upp era huvuden ur jorden”, säger hon argt till blommorna. Och med sälgkvisten slår hon effektivt av blomma efter blomma så det i hennes väg ligger avhuggna huvuden och står tomma stjälkar.

Men plötsligt stannar vår lilla vän upp. Hon vänder huvudet mot havet och lyssnar. “Vad är det där för ohemult frustande och skrik? Månne det är ett sjölejon som är brunstigt?” Hon smyger sakta fram mot den tunna ridå av buskar och träd som döljer strandkanten. “Och på min favoritstrand är det också, odjuret!” muttrar hon medan hon tittar försiktigt fram mellan några videbuskar. “Men doppa mig i honung och kasta mig till lebborna! Det är inte ett sjölejon det är en vit val!” Hon ser en vit kropp som vältrar sig i vågorna, men när valen vänder sig mot henne märker hon att det inte alls är någon val, det är Snorkfröken som spritt naken vältrar runt i vågorna. ”“Nej nu har hon satt sin sista rova! Det är min strand! Där skall ingen stor vit Snorkfröken husera!”” Och med ett ilsket tjut rusar hon nedför strandbranten med sälgspöet i högsta hugg.

”“Kliv genast upp ur mitt vatten!”” skriker hon. Snorkfröken vänder sig förskräckt mot stranden. När hon ser att det är Lilla My som står där röd i ansiktet och viftande med ett sälgspö ser hon sig desperat omkring för att hitta en väg upp ur havet som inte inbegriper att passera den ilskna lilla figuren. Men förgäves, den lilla viken omges av branta klippor, hala av alger där de möter vattnet. “”Ha!”” säger Lilla My. ”“Kom upp och ta ditt straff för att du förorenat MIN badvik!”” Snorkfröken inser att hon inte har något val. På darrande tassar vadar hon mot stranden men stannar till någon meter från den. “”Nå! Kom då! Ingen smutsar ned min badvik ostraffat.”” Med darrande knän och nedsänkt huvud står Snorkfröken framför Lilla My. “”Förlåt mig, snälla My! Jag visste inte att det var din badvik”” ”“Ha! Det spelar ingen roll. Vänd rumpan mot mig. Och det genast!””

Hon vågar inte annat. Kanske skulle det bli ännu värre om hon inte lydde. “”Så där ja.” sa Lilla My. Nu skall den vita rumpan bli rödrandig. Den kommer att se ut som en polkagris!”” Hon låter sälgspöet träffa med ett kraftigt slag. Hon väntade sig ett skrik och att bli ombedd att sluta. Men Snorkfröken har beslutat sig att inte ge henne den tillfredsställelsen. Hon skall uthärda stilla och utan att ge ett ljud ifrån sig. “”Jaså! Det är så det skall bli? Nå då får vi se hur länge det håller.”” Lilla My ger Snorkfröken ännu ett rapp. Hon har nu ett tydligt illrött X på den vita rumpan. Eftersom Lilla My är en flitig twitteranvändare utvidgar hon märket med två raska rapp så att det bildar ett #-mönster. Snorkfröken är hela tiden tyst och stilla som en stenstod.

“”Det blev ett vackert märke, men det är för smala ränder. Jag tror att jag måste bättra på litet. Fyra rapp på varje linje blir nog bra. Det blir 16 rapp om jag räknat rätt. Håll nu rumpan stilla så jag inte missar och måste göra om det.”” De första fyra fyller på mönstret, och Snorkfröken håller ut. Ytterligare fyra och rumpan börjar darra. Vid de följande fyra gnyr Snorkfröken till av smärta. ”“Nå, gnäll du din badtjuv. Du kommer ändå inte undan de sista fyra!”” Nu kan Snorkfröken inte hålla sig längre. För varje slag av sälgspöet skriker hon till av smärta.

Nu inträffar det otroliga. Den ilskna Lilla My mjuknar till sinnet. Hon tar tag i Snorkfröken, vänder henne mot sig och ser det tårdränkta ansiktet. Försiktigt slickar och kysser hon bort tårarna samtidigt som hon sakta smeker Snorkfrökens rumpa, känner värmen i de röda valkarna som täckte den.

”“Allt det där salta gjorde mig törstig. Och havsvattnet är ju lika salt. Lägg dig på rygg och sära benen!”” Snorkfröken förstod inte hur det skulle kunna släcka Lilla Mys törst. Men nu hade hon kommit in i vanan att lyda henne så hon gjorde som hon blivit tillsagd. Lilla My lade upp Snorkfrökens tassar på sina små axlar och dök rakt ned i muttan. “”Men den är ju alldeles plaskvåt! Jag tror du tyckte om piskningen”.” “”Mmm”” mumlade Snorkfröken. Lilla My använde tungan på Snorkfrökens fitta så skickligt och effektivt att Snorkfröken strax fick en hejdundrande orgasm.

Och det var så det gick till då de två blev ett par och flyttade ihop. Efter två år vigdes de av Hemulen med alla innevånare i Mumindalen som bröllopsgäster. Och Lilla My och Snorkfröken levde lyckliga tillsammans i många år. Dock blev det så småningom ont om sälg i den lilla idylliska Mumindalen.

Två månaders självkarantän.

Eftersom jag är 71, har högt blodtryck och kol tillhör jag riskgrupperna med råge. Jag borde ju inte bara undvika kontakt med andra utan också fixa någon som handlar åt mig. Den fysiska distansen håller jag om jag går utanför dörren här hemma. Men handlar gör jag själv. Dock gör jag det vid de tider det är lite folk i butikerna här kring Södra Station.
 
De enda jag haft kontakt med i verkligheten de senaste två månaderna är hemtjänsten som kommer och städar var fjortonde dag. Egentligen behöver jag det inte men de ville så gärna att jag skulle hänga på förslaget. Och för drygt 300 i månaden är det värt det.
 
Efter min infarkt började jag med rehabträning. Den år ungefär som vanlig träning på ett gym. Jag körde två gånger i veckan. Men nu är det slut med det. Eller rättare sagt är rehabträningen satt på paus till det här är över. En del träning kan jag göra hemma, men det är svårt ibland att finna motivationen.
 
Det här med tidens gång är knepigt under isoleringen. Dagarna kan ibland kännas olidligt långa. Å andra sidan går veckorna otroligt fort. Jag har ju inget att hänga upp tiden på eftersom alla dagar är likadana.
 
Styrelsemötena i Stockholm Pride via nätet har varit välkomna avbrott i monotonin. Facebook och andra plattformar har också gjort att den fysiska isoleringen blivit lättare att uthärda.
 
Jag har haft en del symtom som tyder på att jag kan ha haft corona. Känner mig litet småkrasslig hela tiden.
 
Det har blivit en massa TV-tittande de här månaderna. Har upptäckt en hel del serier.
 
Längtar verkligen efter att det här skall gå över. Och det verkar ju som Stockholm närmar sig den omtalade flockimuniteten.
 
Jag skall göra ett rejält försök att ta itu med träningen. Och också att regelbundet ta promenader, kanske ta med kameran som jag nyss hämtade ut från pantbanken. Dels för att ge mig själv en anledning att ta mig ut, dels för att föreviga Södermalm i coronatider.
 
Hoppas vi ses snart i verkligheten i vårt vackra Stockholm. En bärs på en uteservering på Söder, ett parkhäng med vänner….

Nio månaders karantän

Det var våren 1951. Min lillebror var smittbärare av paratyfus, bara smittbärande, inte sjuk. Men det ansågs att han i alla fall måste isoleras. Han var cirka nio månader och sattes i karantän i nio månader. Det gick en epidemi av paratyfus över landet. Dock av en annan typ än den brorsan hade. Mamma och pappa fick inte gå in i rummet där han var, bara se honom genom en glasruta. Och personalen som såg till honom bar naturligtvis skyddskläder. De kunde iaf mata och leka med honom. Lyckligtvis kom efter någon månad en kvinna med samma paratyfus in på Epidemisjukhuset. Hon lades in på samma rum som min bror. På så sätt fick han en extra mamma under den period då han börjde lära sig att gå och att prata. Och, inte minst, mänsklig närhet och värme. Jag tror inte han tog någon skada av den långa vistelsen. Men våra föräldrar måste ha haft en väldigt jobbig tid.