Kategoriarkiv: Okategoriserade

Kinky kärlek

 

Jag har under åren skrivit noveller på temat lesbisk kärlek och/eller BDSM. Jag har vis flera tillfällen använt dem som grund till föreställningar där jag berättat dem. Den första var när en väninna lockade mig att deltaga i en föreställning i Uppsala. Jag var rejält nervös men det gick över förväntan så jag gjorde fler framträdanden. Det senaste var på Skogsscenen det sista året Pride Park var i Tanto. Mycket lyckat!

Jag har sammanställt dem i en pdf med tanke på publicering. Jag lät trycka upp ett antal ex som jag gav bort eller sålde. De är nu slut. Men den som är nyfiken på mina erotiska noveller kan ladda hem en pdf här.

Kommentera gärna vad ni tycker om dem.

Puss och pisk
Lady Caisa

Försommar i Mumindalen

Favorit i repris

Det var en strålande försommardag i Mumindalen. Den lilla ängen nedåt havet var fylld av grönt frodigt gräs som just krupit fram ur sin vinterdvala. Blomster i olika färger bröt det gröna, liksom en stig som slingrade sig från skogsbryn till skogsbryn. Mellan träden kunde man skymta havet och höra bruset från dess vågor. Med andra ord den mest idylliska försommaräng man kan tänka sig med surrande insekter och kvittrande fåglar .

Men vad är det som stör idyllen? Ett ilsket muttrande närmar sig, först tyst på avstånd. Sedan allt högre och tydligare. Och så kommer hon fram ur skogsbrynet. Vem? Lilla My naturligtvis. Vem annars skulle vara på så ilsket humör en så strålande försommardag? My har skurit sig en sälgkvist, lång och smidig. “Vem har bett er att sticka upp era huvuden ur jorden”, säger hon argt till blommorna. Och med sälgkvisten slår hon effektivt av blomma efter blomma så det i hennes väg ligger avhuggna huvuden och står tomma stjälkar.

Men plötsligt stannar vår lilla vän upp. Hon vänder huvudet mot havet och lyssnar. “Vad är det där för ohemult frustande och skrik? Månne det är ett sjölejon som är brunstigt?” Hon smyger sakta fram mot den tunna ridå av buskar och träd som döljer strandkanten. “Och på min favoritstrand är det också, odjuret!” muttrar hon medan hon tittar försiktigt fram mellan några videbuskar. “Men doppa mig i honung och kasta mig till lebborna! Det är inte ett sjölejon det är en vit val!” Hon ser en vit kropp som vältrar sig i vågorna, men när valen vänder sig mot henne märker hon att det inte alls är någon val, det är Snorkfröken som spritt naken vältrar runt i vågorna. ”“Nej nu har hon satt sin sista rova! Det är min strand! Där skall ingen stor vit Snorkfröken husera!”” Och med ett ilsket tjut rusar hon nedför strandbranten med sälgspöet i högsta hugg.

”“Kliv genast upp ur mitt vatten!”” skriker hon. Snorkfröken vänder sig förskräckt mot stranden. När hon ser att det är Lilla My som står där röd i ansiktet och viftande med ett sälgspö ser hon sig desperat omkring för att hitta en väg upp ur havet som inte inbegriper att passera den ilskna lilla figuren. Men förgäves, den lilla viken omges av branta klippor, hala av alger där de möter vattnet. “”Ha!”” säger Lilla My. ”“Kom upp och ta ditt straff för att du förorenat MIN badvik!”” Snorkfröken inser att hon inte har något val. På darrande tassar vadar hon mot stranden men stannar till någon meter från den. “”Nå! Kom då! Ingen smutsar ned min badvik ostraffat.”” Med darrande knän och nedsänkt huvud står Snorkfröken framför Lilla My. “”Förlåt mig, snälla My! Jag visste inte att det var din badvik”” ”“Ha! Det spelar ingen roll. Vänd rumpan mot mig. Och det genast!””

Hon vågar inte annat. Kanske skulle det bli ännu värre om hon inte lydde. “”Så där ja.” sa Lilla My. Nu skall den vita rumpan bli rödrandig. Den kommer att se ut som en polkagris!”” Hon låter sälgspöet träffa med ett kraftigt slag. Hon väntade sig ett skrik och att bli ombedd att sluta. Men Snorkfröken har beslutat sig att inte ge henne den tillfredsställelsen. Hon skall uthärda stilla och utan att ge ett ljud ifrån sig. “”Jaså! Det är så det skall bli? Nå då får vi se hur länge det håller.”” Lilla My ger Snorkfröken ännu ett rapp. Hon har nu ett tydligt illrött X på den vita rumpan. Eftersom Lilla My är en flitig twitteranvändare utvidgar hon märket med två raska rapp så att det bildar ett #-mönster. Snorkfröken är hela tiden tyst och stilla som en stenstod.

“”Det blev ett vackert märke, men det är för smala ränder. Jag tror att jag måste bättra på litet. Fyra rapp på varje linje blir nog bra. Det blir 16 rapp om jag räknat rätt. Håll nu rumpan stilla så jag inte missar och måste göra om det.”” De första fyra fyller på mönstret, och Snorkfröken håller ut. Ytterligare fyra och rumpan börjar darra. Vid de följande fyra gnyr Snorkfröken till av smärta. ”“Nå, gnäll du din badtjuv. Du kommer ändå inte undan de sista fyra!”” Nu kan Snorkfröken inte hålla sig längre. För varje slag av sälgspöet skriker hon till av smärta.

Nu inträffar det otroliga. Den ilskna Lilla My mjuknar till sinnet. Hon tar tag i Snorkfröken, vänder henne mot sig och ser det tårdränkta ansiktet. Försiktigt slickar och kysser hon bort tårarna samtidigt som hon sakta smeker Snorkfrökens rumpa, känner värmen i de röda valkarna som täckte den.

”“Allt det där salta gjorde mig törstig. Och havsvattnet är ju lika salt. Lägg dig på rygg och sära benen!”” Snorkfröken förstod inte hur det skulle kunna släcka Lilla Mys törst. Men nu hade hon kommit in i vanan att lyda henne så hon gjorde som hon blivit tillsagd. Lilla My lade upp Snorkfrökens tassar på sina små axlar och dök rakt ned i muttan. “”Men den är ju alldeles plaskvåt! Jag tror du tyckte om piskningen”.” “”Mmm”” mumlade Snorkfröken. Lilla My använde tungan på Snorkfrökens fitta så skickligt och effektivt att Snorkfröken strax fick en hejdundrande orgasm.

Och det var så det gick till då de två blev ett par och flyttade ihop. Efter två år vigdes de av Hemulen med alla innevånare i Mumindalen som bröllopsgäster. Och Lilla My och Snorkfröken levde lyckliga tillsammans i många år. Dock blev det så småningom ont om sälg i den lilla idylliska Mumindalen.

Två månaders självkarantän.

Eftersom jag är 71, har högt blodtryck och kol tillhör jag riskgrupperna med råge. Jag borde ju inte bara undvika kontakt med andra utan också fixa någon som handlar åt mig. Den fysiska distansen håller jag om jag går utanför dörren här hemma. Men handlar gör jag själv. Dock gör jag det vid de tider det är lite folk i butikerna här kring Södra Station.
 
De enda jag haft kontakt med i verkligheten de senaste två månaderna är hemtjänsten som kommer och städar var fjortonde dag. Egentligen behöver jag det inte men de ville så gärna att jag skulle hänga på förslaget. Och för drygt 300 i månaden är det värt det.
 
Efter min infarkt började jag med rehabträning. Den år ungefär som vanlig träning på ett gym. Jag körde två gånger i veckan. Men nu är det slut med det. Eller rättare sagt är rehabträningen satt på paus till det här är över. En del träning kan jag göra hemma, men det är svårt ibland att finna motivationen.
 
Det här med tidens gång är knepigt under isoleringen. Dagarna kan ibland kännas olidligt långa. Å andra sidan går veckorna otroligt fort. Jag har ju inget att hänga upp tiden på eftersom alla dagar är likadana.
 
Styrelsemötena i Stockholm Pride via nätet har varit välkomna avbrott i monotonin. Facebook och andra plattformar har också gjort att den fysiska isoleringen blivit lättare att uthärda.
 
Jag har haft en del symtom som tyder på att jag kan ha haft corona. Känner mig litet småkrasslig hela tiden.
 
Det har blivit en massa TV-tittande de här månaderna. Har upptäckt en hel del serier.
 
Längtar verkligen efter att det här skall gå över. Och det verkar ju som Stockholm närmar sig den omtalade flockimuniteten.
 
Jag skall göra ett rejält försök att ta itu med träningen. Och också att regelbundet ta promenader, kanske ta med kameran som jag nyss hämtade ut från pantbanken. Dels för att ge mig själv en anledning att ta mig ut, dels för att föreviga Södermalm i coronatider.
 
Hoppas vi ses snart i verkligheten i vårt vackra Stockholm. En bärs på en uteservering på Söder, ett parkhäng med vänner….

Nio månaders karantän

Det var våren 1951. Min lillebror var smittbärare av paratyfus, bara smittbärande, inte sjuk. Men det ansågs att han i alla fall måste isoleras. Han var cirka nio månader och sattes i karantän i nio månader. Det gick en epidemi av paratyfus över landet. Dock av en annan typ än den brorsan hade. Mamma och pappa fick inte gå in i rummet där han var, bara se honom genom en glasruta. Och personalen som såg till honom bar naturligtvis skyddskläder. De kunde iaf mata och leka med honom. Lyckligtvis kom efter någon månad en kvinna med samma paratyfus in på Epidemisjukhuset. Hon lades in på samma rum som min bror. På så sätt fick han en extra mamma under den period då han börjde lära sig att gå och att prata. Och, inte minst, mänsklig närhet och värme. Jag tror inte han tog någon skada av den långa vistelsen. Men våra föräldrar måste ha haft en väldigt jobbig tid.

Det här med att dejta

Jag har inte riktigt fattat vad det innebär. Är det att träffa någon, förmodligen via nätet, och att båda hoppas/förutsätter att det skall leda till något?

De förhållanden jag haft har oftast börjat på helt andra sätt. Hon som blev mor till mina barn träffade jag på Gärdet vid en vietnamdemonstration -67. Pratade med henne när min kusin dök upp. Han erbjöd sig att skjutsa hem henne. Ungefär när vi på Nynäsvägen passerade Söderstadion kysstes vi plötsligt. Vi var ihop i många år och fick två barn.

Ett annat förhållande började på en klubb i Stockholm. Också den gången fann jag mig plötsligt i en intensiv het kyss. Så har det nästan alltid varit.

De onenightstands och korta förhållanden jag har haft har också följt samma mönster. Möten som börjat på nätet och varit mer eller mindre inriktade på att hamna i säng eller inleda någon sorts förhållande har varit mer eller mindre misslyckade.

I skrivande stund är jag alldeles singel. Har ni några tips på hur en 71-år gammal lesbisk transkvinna skall göra för att finna någon?

NU ÄR DET SLUT!

I DAG, 29/1, KLOCKAN TIO RÖKER JAG MIN SISTA CIGG!

Efter infarkten bestämde jag mig för att sluta röka tobak. Det har gått sisådär. Under perioder, som mest fjorton dagar, har jag varit rökfri. Men så har jag återfallit – börjat med skiten igen. Det enda positiva i den delen är att jag vid återfallen rökt max ett paket om dagen medan jag före infarkten drog i mig uppåt två eller tre paket om dagen.

De tidigare försöken inbegrep både plåster och ecigg. Nu blir det enbart ecigg. Jag har flera delikata smaker av ejuice. Samtliga med nikotin, dock med ganska låg nivå. Så begäret efter nikotin är egentligen inte ett problem. *konspirationsläge* Är det något annat i cigaretter som de stoppat i som ökar beroendet för att få oss fast? *slut på konspirationsläge* Mycket av problemen med att sluta beror på (o)vana. Att tända en cigg i vissa situationer till exempel och också vanan att göra något med händer och mun. Ecigg hjälper både med nikotinabstinens och pysslandet.

Tillfällen då jag får impulsen att tända en cigg är, till exempel. då jag går ut genom porten, lämnar en affär och liknande. Jag känner alltså inget egentligt behov vid de tillfällena. Då är det smidigt att ha med sig en eller två mindre eciggmakapärer. Från och med idag skall jag alltid ha med mig de två Innokin Gala jag har och se till att de är laddade och välfyllda.

NU SKALL CAISA BEFRIA SIG FRÅN TOBAKSPLUTOKRATERNA!

Aj, aj, aj!

Efter gårdagens rehabträning har jag rejäl träningsvärk i benen.

Det blev en rejäl genomkörare. Det har ju varit ett långt uppehåll på grund av helgerna. Men huga vad skönt det var att komma igång igen.  Jag borde ha kört det schema jag fått för att köra hemma. Men det bidde tyvärr inte mycket av det, förrän de senaste dagarna. Inte heller har det blivit mycket av de dagliga promenaderna. Där skyller jag på det tråkiga vädret. Okul att ge sig ut utan mål i gråväder och kyla. Lägg därtill blåst och regn så inser ni hur oinspirerad jag varit.

Men nu när helgerna är över och årshjulet är i startläge skall jag satsa på att snart vara i form. Till att börja med i ”normal” form, den siktar jag på att uppnå senast i slutet av februari.  Nästa mål blir att jogga/springa några kilometer utan att känna det som om jag håller på att stupa. Och under Prideveckan skall jag vara med i Run for Pride.

Även om jag gnäller litet idag över träningsvärken så känner jag mig nöjd, glad, stolt och tillfreds. Ser verkligen fram emot måndag och nästa träningspass. Kommer att köra varje måndag och fredag.

 

Lorem ipsum är tråkigt!

Vid layout och liknande används ofta den meningslösa texten Lorem ipsum, kolla länken för en förklaring till varför. Ser inget kul ut alls, om man inte kan latin.

lorem-ipsum

Jag snubblade över en text som konstruerats på samma sätt. Skillnaden är att den bygger på Nietzsches texter på engelska. Håll till godo, använd och sprid den. 🙂

Zarathustra sexuality deceptions god faithful ocean value christian faithful mountains disgust decieve play christianity. Madness burying society enlightenment salvation love endless marvelous gains ocean sexuality victorious disgust. Mountains convictions eternal-return disgust war. Aversion superiority decieve faith self chaos reason insofar contradict of against virtues burying. Convictions horror burying spirit insofar aversion eternal-return mountains faithful contradict.

Selfish gains law ultimate hope evil abstract decrepit insofar. Aversion justice christianity transvaluation law enlightenment derive oneself zarathustra. War aversion disgust ultimate god deceptions selfish joy. Madness society decrepit victorious free endless against spirit decieve morality spirit joy. Ultimate christian law transvaluation noble snare disgust mountains will madness.

Convictions spirit revaluation madness self. Salvation merciful truth eternal-return law hope passion play prejudice free war sexuality. Virtues ascetic christian sea salvation oneself christianity ubermensch grandeur spirit ultimate faithful decieve war. Ocean will revaluation suicide pious transvaluation mountains insofar contradict mountains. Suicide pious self disgust deceptions hope noble endless joy play decieve ultimate horror. Grandeur ideal christian truth spirit salvation transvaluation reason christianity aversion.

Depths contradict merciful decrepit ubermensch evil truth. Right selfish ascetic good chaos christian will gains virtues. Enlightenment joy will chaos overcome spirit overcome depths reason horror intentions.

Reason christian spirit free suicide reason spirit. Good merciful ultimate will zarathustra ultimate. Intentions burying ideal law joy. Ascetic aversion virtues war of suicide ideal madness.

Passion will inexpedient transvaluation abstract love self christian hatred. Endless pinnacle abstract insofar dead victorious. Dead passion enlightenment insofar strong ascetic disgust holiest against war sea.

5 månader sedan infarkten

Det har nu gått fem månader sedan min hjärtinfarkt.

Fem månader som varit mycket jobbigare än jag trodde när jag efter tre dygn släpptes ut från SÖS den andra augusti på eftermiddagen. Då kändes allt bra. Så bra att jag, efter en kort sväng hemöver, tog mig till Pride House. Där möttes av jag av förvånade blickar och medkänsla. Jag möttes också av uppmaningar att genast gå hem och vila.

De hade så rätt, jag överskattade grovt mitt tillstånd. Jag hade tänkt gå med i paraden, nåja åka i styrelsens bil i alla fall. Men när jag vaknade lördag morgon insåg jag att det var inte att tänka på.

Återhämtningen har tagit längre än jag trodde. Tar fyra olika sorters mediciner varje dag. Hur länge jag skall göra et vet jag inte. Det mentala har också varit jobbigt. Infarkten var det första allvarliga som hänt mig. Tidigare tillbud har hållit sig till diskbråck och liknande. När det sjönk in hur nära det varit blev jag rejält rädd. Tar nog ett tag att komma över.

Fysiskt har jag också varit i usel form. Det hjälptes inte av att mina rehabpass blev uppskjutna gång på gång. Det första skulle varit 3/10 men ställdes in av min sjukgymnast. Sedan fortsatte det. Antingen var jag sjuk eller så var det hon. I december kom jag i alla fall igång och jag märker en klar förbättring. Två pass i veckan kör jag. Min sjukgymnast tycker att jag gör förvånansvärt bra framsteg. Och framåt februari bör jag vara i bra form. En månad eller två till så kommer jag att vara i bättre form än på många, många år.Ser verkligen fram emot det.

Den fysiska och mentala tröttheten har också satt sina spår i det sociala livet. Förutom diverse vårdpersonal och möten i Stockholm Pride har jag knappt träffat en människa. Det är dags att ändra på det nu!

Jag har flyttat!

Nej jag bor fortfarande kvar i min lilla etta på Söder. Men jag ar flyttat mina domäner, dvs bloggar och mail. I många år har jag haft dem på en server i USA, Fastdomain. Men sedan igår har jag dem på en svensk server, Loopia. Det var inte det geografiska läget som avgjorde uran priset. Jag betalar nu en tredjedel per månad jämfört med tidigare.

Det var hiskeligt nervigt. Skulle något skita sig riktigt rejält? Men det gick förvånansvärt bra. Mycket tack vare en plugin till wordpress som gjorde det enkelt att exportera och importera bloggarna.

Lady Caisa är nu en nöjd dam.