Kategoriarkiv: Okategoriserade

Det här med att dejta

Jag har inte riktigt fattat vad det innebär. Är det att träffa någon, förmodligen via nätet, och att båda hoppas/förutsätter att det skall leda till något?

De förhållanden jag haft har oftast börjat på helt andra sätt. Hon som blev mor till mina barn träffade jag på Gärdet vid en vietnamdemonstration -67. Pratade med henne när min kusin dök upp. Han erbjöd sig att skjutsa hem henne. Ungefär när vi på Nynäsvägen passerade Söderstadion kysstes vi plötsligt. Vi var ihop i många år och fick två barn.

Ett annat förhållande började på en klubb i Stockholm. Också den gången fann jag mig plötsligt i en intensiv het kyss. Så har det nästan alltid varit.

De onenightstands och korta förhållanden jag har haft har också följt samma mönster. Möten som börjat på nätet och varit mer eller mindre inriktade på att hamna i säng eller inleda någon sorts förhållande har varit mer eller mindre misslyckade.

I skrivande stund är jag alldeles singel. Har ni några tips på hur en 71-år gammal lesbisk transkvinna skall göra för att finna någon?

NU ÄR DET SLUT!

I DAG, 29/1, KLOCKAN TIO RÖKER JAG MIN SISTA CIGG!

Efter infarkten bestämde jag mig för att sluta röka tobak. Det har gått sisådär. Under perioder, som mest fjorton dagar, har jag varit rökfri. Men så har jag återfallit – börjat med skiten igen. Det enda positiva i den delen är att jag vid återfallen rökt max ett paket om dagen medan jag före infarkten drog i mig uppåt två eller tre paket om dagen.

De tidigare försöken inbegrep både plåster och ecigg. Nu blir det enbart ecigg. Jag har flera delikata smaker av ejuice. Samtliga med nikotin, dock med ganska låg nivå. Så begäret efter nikotin är egentligen inte ett problem. *konspirationsläge* Är det något annat i cigaretter som de stoppat i som ökar beroendet för att få oss fast? *slut på konspirationsläge* Mycket av problemen med att sluta beror på (o)vana. Att tända en cigg i vissa situationer till exempel och också vanan att göra något med händer och mun. Ecigg hjälper både med nikotinabstinens och pysslandet.

Tillfällen då jag får impulsen att tända en cigg är, till exempel. då jag går ut genom porten, lämnar en affär och liknande. Jag känner alltså inget egentligt behov vid de tillfällena. Då är det smidigt att ha med sig en eller två mindre eciggmakapärer. Från och med idag skall jag alltid ha med mig de två Innokin Gala jag har och se till att de är laddade och välfyllda.

NU SKALL CAISA BEFRIA SIG FRÅN TOBAKSPLUTOKRATERNA!

Aj, aj, aj!

Efter gårdagens rehabträning har jag rejäl träningsvärk i benen.

Det blev en rejäl genomkörare. Det har ju varit ett långt uppehåll på grund av helgerna. Men huga vad skönt det var att komma igång igen.  Jag borde ha kört det schema jag fått för att köra hemma. Men det bidde tyvärr inte mycket av det, förrän de senaste dagarna. Inte heller har det blivit mycket av de dagliga promenaderna. Där skyller jag på det tråkiga vädret. Okul att ge sig ut utan mål i gråväder och kyla. Lägg därtill blåst och regn så inser ni hur oinspirerad jag varit.

Men nu när helgerna är över och årshjulet är i startläge skall jag satsa på att snart vara i form. Till att börja med i ”normal” form, den siktar jag på att uppnå senast i slutet av februari.  Nästa mål blir att jogga/springa några kilometer utan att känna det som om jag håller på att stupa. Och under Prideveckan skall jag vara med i Run for Pride.

Även om jag gnäller litet idag över träningsvärken så känner jag mig nöjd, glad, stolt och tillfreds. Ser verkligen fram emot måndag och nästa träningspass. Kommer att köra varje måndag och fredag.

 

Lorem ipsum är tråkigt!

Vid layout och liknande används ofta den meningslösa texten Lorem ipsum, kolla länken för en förklaring till varför. Ser inget kul ut alls, om man inte kan latin.

lorem-ipsum

Jag snubblade över en text som konstruerats på samma sätt. Skillnaden är att den bygger på Nietzsches texter på engelska. Håll till godo, använd och sprid den. 🙂

Zarathustra sexuality deceptions god faithful ocean value christian faithful mountains disgust decieve play christianity. Madness burying society enlightenment salvation love endless marvelous gains ocean sexuality victorious disgust. Mountains convictions eternal-return disgust war. Aversion superiority decieve faith self chaos reason insofar contradict of against virtues burying. Convictions horror burying spirit insofar aversion eternal-return mountains faithful contradict.

Selfish gains law ultimate hope evil abstract decrepit insofar. Aversion justice christianity transvaluation law enlightenment derive oneself zarathustra. War aversion disgust ultimate god deceptions selfish joy. Madness society decrepit victorious free endless against spirit decieve morality spirit joy. Ultimate christian law transvaluation noble snare disgust mountains will madness.

Convictions spirit revaluation madness self. Salvation merciful truth eternal-return law hope passion play prejudice free war sexuality. Virtues ascetic christian sea salvation oneself christianity ubermensch grandeur spirit ultimate faithful decieve war. Ocean will revaluation suicide pious transvaluation mountains insofar contradict mountains. Suicide pious self disgust deceptions hope noble endless joy play decieve ultimate horror. Grandeur ideal christian truth spirit salvation transvaluation reason christianity aversion.

Depths contradict merciful decrepit ubermensch evil truth. Right selfish ascetic good chaos christian will gains virtues. Enlightenment joy will chaos overcome spirit overcome depths reason horror intentions.

Reason christian spirit free suicide reason spirit. Good merciful ultimate will zarathustra ultimate. Intentions burying ideal law joy. Ascetic aversion virtues war of suicide ideal madness.

Passion will inexpedient transvaluation abstract love self christian hatred. Endless pinnacle abstract insofar dead victorious. Dead passion enlightenment insofar strong ascetic disgust holiest against war sea.

5 månader sedan infarkten

Det har nu gått fem månader sedan min hjärtinfarkt.

Fem månader som varit mycket jobbigare än jag trodde när jag efter tre dygn släpptes ut från SÖS den andra augusti på eftermiddagen. Då kändes allt bra. Så bra att jag, efter en kort sväng hemöver, tog mig till Pride House. Där möttes av jag av förvånade blickar och medkänsla. Jag möttes också av uppmaningar att genast gå hem och vila.

De hade så rätt, jag överskattade grovt mitt tillstånd. Jag hade tänkt gå med i paraden, nåja åka i styrelsens bil i alla fall. Men när jag vaknade lördag morgon insåg jag att det var inte att tänka på.

Återhämtningen har tagit längre än jag trodde. Tar fyra olika sorters mediciner varje dag. Hur länge jag skall göra et vet jag inte. Det mentala har också varit jobbigt. Infarkten var det första allvarliga som hänt mig. Tidigare tillbud har hållit sig till diskbråck och liknande. När det sjönk in hur nära det varit blev jag rejält rädd. Tar nog ett tag att komma över.

Fysiskt har jag också varit i usel form. Det hjälptes inte av att mina rehabpass blev uppskjutna gång på gång. Det första skulle varit 3/10 men ställdes in av min sjukgymnast. Sedan fortsatte det. Antingen var jag sjuk eller så var det hon. I december kom jag i alla fall igång och jag märker en klar förbättring. Två pass i veckan kör jag. Min sjukgymnast tycker att jag gör förvånansvärt bra framsteg. Och framåt februari bör jag vara i bra form. En månad eller två till så kommer jag att vara i bättre form än på många, många år.Ser verkligen fram emot det.

Den fysiska och mentala tröttheten har också satt sina spår i det sociala livet. Förutom diverse vårdpersonal och möten i Stockholm Pride har jag knappt träffat en människa. Det är dags att ändra på det nu!

Jag har flyttat!

Nej jag bor fortfarande kvar i min lilla etta på Söder. Men jag ar flyttat mina domäner, dvs bloggar och mail. I många år har jag haft dem på en server i USA, Fastdomain. Men sedan igår har jag dem på en svensk server, Loopia. Det var inte det geografiska läget som avgjorde uran priset. Jag betalar nu en tredjedel per månad jämfört med tidigare.

Det var hiskeligt nervigt. Skulle något skita sig riktigt rejält? Men det gick förvånansvärt bra. Mycket tack vare en plugin till wordpress som gjorde det enkelt att exportera och importera bloggarna.

Lady Caisa är nu en nöjd dam.

Vården missade symtomen på mitt hjärtproblem.

I drygt ett är missade flera vårdgivare att jag hade symtom på hjärtsvikt och tidigare hjärtinfarkter. Vid flera tillfällen talade jag om att jag ibland fick attacker av kallsvettningar, ofta var trött och andfådd. Själv misstänkte jag att det kanske var diabetes. Men jag har ju ingen som helst medicinsk utbildning. Det togs en hel del prover, bland annat blodtrycket vilket visade sig variera från högt till normalt till gränsen till högt. Jag påpekade i sammanhanget att jag sedan tonåren alltid haft lågt tryck. Jag fick aldrig någon verklig förklaring till mina symtom. Inte mer än att det kanske berodde på dålig kondition, min (lindriga) KOL eller allergi.

Så kom då den stora infarkten natten till den första augusti. Jag lyckades ringa 112 och snabbt var en ambulans på plats. På SÖS sattes en stent in akut. Och efter tre dygn fick jag gå hem med en hoper mediciner.

Flera symtom försvann genast. Till exempel de ymniga svettningarna. Orken var inget vidare, men det är ju bara att vänta efter en infarkt. Hade också lätt att bli andfådd, även när jag inte gjort annat än att ligga på sängen och lyssna på ljudböcker. Vid ett återbesök hos läkare byttes en av medicinerna ut eftersom hon misstänkte att det berodde på biverkningar. Sedan dess lider jag bara av allmän trötthet och svaghet. Men det blir förhoppningsvis snabbt bättre av rehabträningen jag startar om några dagar. Peppar,peppar.

Om vården redan för ett år sedan hade tolkat mina symtom som möjlig hjärtsvikt/infarkt och gjort ytterligare undersökningar och givit mig behandling hade förmodligen situationen förbättrats och jag hade sluppit den stora infarkten.

I går kväll tittade jag på SVTs Fråga doktorn. Där togs just det här problemet upp. Att man missar att diagnostisera hjärtproblem med just de symtom jag hade. Dessa missar drabbas främst kvinnor. Har du själv dessa symtom kontakta läkare genast och kräv att få en hjärtutredning.

SLUTRÖKT!

Idag är första dagen i mitt nya tobaksfria liv!

Jag hade sedan i våras börjat trappa ned. Lyckades i alla fall mer eller mindre halvera min konsumtion. Var uppe i omåttliga två paket om dagen, ibland till och med tre!

Så slog hjärtinfarkten till natten till första augusti. RÖKSTOPPsa doktorn. De tre dygnen på SÖS gick det problemfritt med hjälp av nikotinplåster. Första dagarna efter utskrivning gick det ganska bra, ja faktiskt hela första veckan. Plåster plus eciggmgjorde att jag höll mig till fyra cigg om dan. Men sakta kröp det uppåt och jag insåg att det måste bli ett slut på tobaken. Inte bara för hjärta och allmän hälsa utan också för ekonomin. Att som fattigpensionär lägga ned uppåt tretusen i månaden är ju vansinnigt.

Det som fick mig att ta beslutet att sluta just idag var en ny FB-grupp, Sluta röka med Fråga doktorn, Jag gick med i gruppen och någon föreslog ett stoppdatum 1/9. Jag hängde på. En vettig grupp där vi som vill sluta kan utbyta erarenheter och råd. Dessutom är två läkare med i gruppen som experter.

Så från och med idag har jag slutat! Till hjälp har jag påster för nikotinbehovet. Börjar med starkaste varianten för att så småningom trappa ned. De impulser jag får att ta en cigg motstår jag och när det inte går tar jag några drag på en nikotinfri ecigg.

Hittills har allt gått bra och jag är säker på att det kommer att fortsätta så.

Lägesrapport 24/8

Det har nu gått tre veckor sedan jag släpptes ut från SÖS efter hjärtinfarkten. Jag borde vara i bättre form. Det tyckte i alla fall sjukgymnasten i tisdags. Det var meningen att jag skulle börja rehabilitering då. Men eftersom jag blir kraftigt andfådd vid minsta ansträngning beslöt vi att avvakta tills vidare.

Igår hade jag så ett första besök hos hjärtsköterskan. Även hon tyckte det var konstigt. En form av andfåddhetsattacker kan vara en biverkan av medicin. Det har jag råkat ut för, men det inträffar sällan och går snabbt över. Hon konstaterade att EKG och puls var normala och att jag hade lågt blodtryck. En läkare tillkallades men inte heller han kunde komma på vad det var. Deras samfällda råd var att jag skulle se till att vara mer aktiv, hyfsat långa promenader med mera. Och blev det inte bättre skulle jag återkomma.

Det kan ju ligga en del i det. Under hela augusti, dvs sedan infarkten, har jag ju knappt tagit mig längre än ned till Coop eller ICA. Till stor del beroende på att jag var orolig att andfåddheten och tröttheten had med infarkten att göra. Men nu vet jag att det är OK att återupptaga promenaderna. Så nu skall den här tanten ta tag i det.

Det är ju dessutom så in i helvete långtråkigt att göra ingenting.

Infarkten

Vid halvtvåtiden på natten 31/7 vaknade jag av att jag hade svårt att andas. Flämtade som om jag sprungit en kilometer. Väntade på att det skulle gå över, men det gjorde det inte. in tanke var att det berodde p den KOL som doktorn sagt att jag har. Så jag stapplade ut i badrummet för att inhalera de mediciner jag fått. När jag skulle ta ned inhalatorerna från badrumsskåpet sjönk jag ihop på golvet. Lyckades ta mig upp och dra i mig medicin. Satte mig på sängen för att vänta på att de skulle börja verka. Det gjorde de inte och jag lade också märke till att jag kände ett tryck över bröstet.. Jag insåg då att jag måste ringa 112.

Problemet är att jag bor på sjätte våningen och man måste blippa sig genom fyra dörrar med en bricka för att komma upp till mig. Ambulansepersonalen har förmodligen ingen sån bricka. Så jag drog på mg linne och byxor, stack fötterna i sandalerna, tog på mig en jacka. med telefonen i handen och väskan över axeln stapplade jag ned till entren. Satte mig på en bänk och ringde 112. De tog inte många minuter innan en ambulans kom och de hjälpte mig upp på en bår och in i ambulansen.

Jag trodde att de kanske skulle köra direkt till SÖS. Men de satte på mig diverse mätgrejer för att ta ett EKG, blodtryck och annat mättes också. Hela tiden pratade de lugnt och vänligt med mig och förklarade vad de gjorde. Efter en stund ringde de SÖS och talade med en läkare. Det var först då jag förstod att det var en infarkt jag råkat ut för. Inget med lungorna som jag trodde. Det tog inte många minuter att köra upp till SÖS och akuten. Gatorna var tomma så sirener behövdes inte men det var blåljus på hela tiden.

På SÖS möttes vi av en läkare och sköterska. Jag var nu litet borta och kommer inte ihåg så mycket. Minnet är fragmentariskt. Kommer ihåg att de satte infarter i båda armvecken. I det vänstra fick jag en del medicin. Jag fick också, tror jag, en del piller. Morfin fick jag via infart eller piller. Och dessutom en massa mätgrejor på bröstet. Mer morfin och ganska väck. Märkte dock en röntgenmaskin som sänktes över mig. Någon började sticka in något i en infart de satt i insidan av höger handled. Mer morfin. Förstod nu att de förberedde för att föra in en stent i hjärtat. Kände inte så mycket när de gjorde det. Såg att läkaren tittade på en skärm hur det gick. Började känna smärta och fick mer morfin. Var nu ännu mer väck. Eter en stund lyftes jag över på en säng och kördes över till ett annat rum.

Hela tiden var ambulanspersonalen med i rummet. Det var verkligen skönt att ha ett par ”bekanta” ansikten där. Några som gav mig uppmuntrande ord och blickar.

Jag slocknade ganska snabbt när jag kommit in i det rum jag skulle komma att tillbringa många timmar i innan jag flyttades till en vanlig avdelning.  Då och då kvicknade jag till och då var det alltid en sköterska i närheten, en trevlig ung man. De få gånger jag var tvungen att gå på toa envisades jag med att gå själv. Det gick ganska vingligt och jag var ganska yr i pallet. En läkare kom också in några gånger. Jag var rejält trött och vimsig i plymen. Men runt sjutiden på kvällen kördes jag över till en hjärtavdelning.

Där delade jag rum med fyra andra. Det är inte mycket intressant att berätta om de närmsta dagarna. Jag kände mig hela tiden allt bättre. Jag hade mobilen med och den var lyckligtvis fulladdad så jag kunde hålla kontakt med omvärlden. En väninna, Sigrid, hämtade mina nycklar och återvände med litet nödvändigheter såsom laptop och laddare.  Glömde dock be henne ta med laddare till armbandsklockan. Det löste sig dock senare när en annan vän, Joel, kom på besök med en klocka.

Allteftersom jag kände mig bättr blev jag allt mer otålig och ville hem. Men det var först på fredagen som doktorn släppte iväg mig. Tog vägen förbi apoteket på SÖS för att hämta ut medicinerna som skrivits ut. Eftersom jag bor så nära gick jag jag hem.

Det hela inträffade ju under Prideveckan. Och efter ett års förberedelser i styrelsen hade jag verkligen sett fram emot årets Pride. Nu hann jag bara med House  på måndag och tisdag. Missade allt annat.

Eftersom jag kände mig i bra form sedan jag gått hem vilade jag några timmar innan jag begav mig mot Pride House. Där möttes jag av förvånade ansikten och glada lyckönskningar att jag redan var på benen. Men också uppmaningar och order att genast ta mig hem och vila. Det var goda råd för jag började känna mig rejält trött. Så efter ett besök på cirka en kvart satte jag mig på en buss och åkte hem.

Det har nu gått över en vecka och jag känner mig fortfarande ganska trött. Men allt går åt rätt håll. Peppar, peppar.

Under tiden på SÖS var FB en sak som höll mig uppe och stärkte mig. Tack för allt stöd jag fick! Både i flöde och i chattar.