Infarkten

Vid halvtvåtiden på natten 31/7 vaknade jag av att jag hade svårt att andas. Flämtade som om jag sprungit en kilometer. Väntade på att det skulle gå över, men det gjorde det inte. in tanke var att det berodde p den KOL som doktorn sagt att jag har. Så jag stapplade ut i badrummet för att inhalera de mediciner jag fått. När jag skulle ta ned inhalatorerna från badrumsskåpet sjönk jag ihop på golvet. Lyckades ta mig upp och dra i mig medicin. Satte mig på sängen för att vänta på att de skulle börja verka. Det gjorde de inte och jag lade också märke till att jag kände ett tryck över bröstet.. Jag insåg då att jag måste ringa 112.

Problemet är att jag bor på sjätte våningen och man måste blippa sig genom fyra dörrar med en bricka för att komma upp till mig. Ambulansepersonalen har förmodligen ingen sån bricka. Så jag drog på mg linne och byxor, stack fötterna i sandalerna, tog på mig en jacka. med telefonen i handen och väskan över axeln stapplade jag ned till entren. Satte mig på en bänk och ringde 112. De tog inte många minuter innan en ambulans kom och de hjälpte mig upp på en bår och in i ambulansen.

Jag trodde att de kanske skulle köra direkt till SÖS. Men de satte på mig diverse mätgrejer för att ta ett EKG, blodtryck och annat mättes också. Hela tiden pratade de lugnt och vänligt med mig och förklarade vad de gjorde. Efter en stund ringde de SÖS och talade med en läkare. Det var först då jag förstod att det var en infarkt jag råkat ut för. Inget med lungorna som jag trodde. Det tog inte många minuter att köra upp till SÖS och akuten. Gatorna var tomma så sirener behövdes inte men det var blåljus på hela tiden.

På SÖS möttes vi av en läkare och sköterska. Jag var nu litet borta och kommer inte ihåg så mycket. Minnet är fragmentariskt. Kommer ihåg att de satte infarter i båda armvecken. I det vänstra fick jag en del medicin. Jag fick också, tror jag, en del piller. Morfin fick jag via infart eller piller. Och dessutom en massa mätgrejor på bröstet. Mer morfin och ganska väck. Märkte dock en röntgenmaskin som sänktes över mig. Någon började sticka in något i en infart de satt i insidan av höger handled. Mer morfin. Förstod nu att de förberedde för att föra in en stent i hjärtat. Kände inte så mycket när de gjorde det. Såg att läkaren tittade på en skärm hur det gick. Började känna smärta och fick mer morfin. Var nu ännu mer väck. Eter en stund lyftes jag över på en säng och kördes över till ett annat rum.

Hela tiden var ambulanspersonalen med i rummet. Det var verkligen skönt att ha ett par ”bekanta” ansikten där. Några som gav mig uppmuntrande ord och blickar.

Jag slocknade ganska snabbt när jag kommit in i det rum jag skulle komma att tillbringa många timmar i innan jag flyttades till en vanlig avdelning.  Då och då kvicknade jag till och då var det alltid en sköterska i närheten, en trevlig ung man. De få gånger jag var tvungen att gå på toa envisades jag med att gå själv. Det gick ganska vingligt och jag var ganska yr i pallet. En läkare kom också in några gånger. Jag var rejält trött och vimsig i plymen. Men runt sjutiden på kvällen kördes jag över till en hjärtavdelning.

Där delade jag rum med fyra andra. Det är inte mycket intressant att berätta om de närmsta dagarna. Jag kände mig hela tiden allt bättre. Jag hade mobilen med och den var lyckligtvis fulladdad så jag kunde hålla kontakt med omvärlden. En väninna, Sigrid, hämtade mina nycklar och återvände med litet nödvändigheter såsom laptop och laddare.  Glömde dock be henne ta med laddare till armbandsklockan. Det löste sig dock senare när en annan vän, Joel, kom på besök med en klocka.

Allteftersom jag kände mig bättr blev jag allt mer otålig och ville hem. Men det var först på fredagen som doktorn släppte iväg mig. Tog vägen förbi apoteket på SÖS för att hämta ut medicinerna som skrivits ut. Eftersom jag bor så nära gick jag jag hem.

Det hela inträffade ju under Prideveckan. Och efter ett års förberedelser i styrelsen hade jag verkligen sett fram emot årets Pride. Nu hann jag bara med House  på måndag och tisdag. Missade allt annat.

Eftersom jag kände mig i bra form sedan jag gått hem vilade jag några timmar innan jag begav mig mot Pride House. Där möttes jag av förvånade ansikten och glada lyckönskningar att jag redan var på benen. Men också uppmaningar och order att genast ta mig hem och vila. Det var goda råd för jag började känna mig rejält trött. Så efter ett besök på cirka en kvart satte jag mig på en buss och åkte hem.

Det har nu gått över en vecka och jag känner mig fortfarande ganska trött. Men allt går åt rätt håll. Peppar, peppar.

Under tiden på SÖS var FB en sak som höll mig uppe och stärkte mig. Tack för allt stöd jag fick! Både i flöde och i chattar.

2 tankar kring ”Infarkten

  1. Men gulle! Du MÅSTE vara rädd om digsjälv å lyssna på kroppen!!❤️❤️
    Skönt å höra att det gick bra å att personalen var underbar mot dig! ❤️ ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *