Det var våren 1951. Min lillebror var smittbärare av paratyfus, bara smittbärande, inte sjuk. Men det ansågs att han i alla fall måste isoleras. Han var cirka nio månader och sattes i karantän i nio månader. Det gick en epidemi av paratyfus över landet. Dock av en annan typ än den brorsan hade. Mamma och pappa fick inte gå in i rummet där han var, bara se honom genom en glasruta. Och personalen som såg till honom bar naturligtvis skyddskläder. De kunde iaf mata och leka med honom. Lyckligtvis kom efter någon månad en kvinna med samma paratyfus in på Epidemisjukhuset. Hon lades in på samma rum som min bror. På så sätt fick han en extra mamma under den period då han börjde lära sig att gå och att prata. Och, inte minst, mänsklig närhet och värme. Jag tror inte han tog någon skada av den långa vistelsen. Men våra föräldrar måste ha haft en väldigt jobbig tid.