Ett år sedan infarkten

Det är nu ett år sedan jag vaknade vid ettiden natten 31/7. Jag reste mig för att gå på toa. Nästan genast föll jag ihop och trodde jag rest mig för hastigt. Föll åter ihop när jag reste mig från toan. Nu började jag bli orolig. Kände ett tryck över bröstet och det kändes också som jag inte fick nog med luft. Jag misstänkte att det var något KOL-relaterat och ringde 112. De skulle skicka en ambulans genast. För att spara tid drog jag på mig kläder, stoppade mobilen i väskan och gick ned för att möta den.

De lade mig genast på en bår och satte på mig diverse mätgrejor och en så kallad infart vid höger handled. De började genast tala om hjärtinfarkt. Det gjorde mig förvånad eftersom jag, så vitt jag visste, inte hade några hjärtproblem. Men deras apparater visade något annat. De gav mig något via infarten, morfin tror jag, och satte fart mot SÖS. Inga sirener men jag tror de hade blåljuset på. Jag hörde vagt att en av dem pratade med akuten och föreslog att jag skulle direkt in för eventuell operation.

Nu börjar allt bli dimmigt, förmodligen en kombination av infarkten och morfinet.Jag lyftes över på någon sorts bår eller säng och rullades in i vad jag förmodade var en operationssal. Hela tiden var de två ambulanskvinnorna med. Min minnesbild är att de var med hela tiden tills jag flyttades till en avdelning. De gav mig en viss trygghet i dimman, en fast punkt. Undrar om det är vanligt att de är med så länge.

En läkare och en eller två sköterskor tog hand om mig. Mer morfin och kanske annat fick jag. Ultraljuds eller röntgenapparat placerades över mitt bröst. Läkaren förde in något genom min handled och trots att jag var ganska borta förstod jag att det var en stent. Jag har ett minne av att han tittade på en skärm för att se till att den hamnade rätt. Fram till dess hade jag inte känt någon smärta, bara andnöd och att vara ganska väck. Men nu gjorde det ganska ont och jag fick mer morfin. Efter det blir minnena alltmer suddiga minns att jag kördes till ett annat rum.

Vaknade upp och befann mig i ett enkelrum. Jag hade infarten kvar men inget var kopplat till den. Däremot var sladdar kopplade till vad jag förmodade var en monitor av något slag. Min första tanken när skallen klarnat var ”Fan! Nu missar jag resten av Pride.” Jag meddelade resten av styrelsen vad som hänt och de var jättegulliga, frågade om jag behövde något och önskade bättring.

Efter ett tag flyttades jag till en avdelning med fyra sängar. Jag fick flera välkomna besök. Bland andra en väninna, Sigrid, som hämtade en del nödvändiga saker till mig, mobilladdare, dator med mera. Tack! Tack också till alla andra som stöttade mig på allehanda sätt.

Jag tyckte själv att jag återhämtat mig ganska snabbt. Men läkarna var av annan åsikt. De vill helst behålla mig ett tag till men efter tre dagar sa de att det var OK att gå hem bara jag tog det lugnt. Jag hämtade ut medicinen de skrivit ut och tog mig hemöver. Efter några timmar hemma tyckte jag att jag var riktigt kry och tog bussen till Clarion vid Skanstull och Pride House. Där möttes jag av stor förvåning och glada tillrop. Men också av kloka uppmaningar att genast gå hem, vilket jag gjorde. Jag hade planerat att delta i paraden genom att åka i styrelsens bil. Men när jag vaknade på lördagsmorgonen insåg jag att jag var långt ifrån i form för det.

Som den optimist jag är trodde jag att jag skulle vara återställd efter en vecka eller två. Ack vad jag bedrog mig! Jag var trött och orkeslös. Orkade inte med särskilt mycket innan jag måste vila. Jag var inte ens i form för att påbörja rehabträning. Inte förrän i januari. Tränade två gånger i veckan och gjorde framsteg vad gällde styrka, ork uthållighet. Då slog det jävla coronaviruset till. Eftersom jag är 70+ med hjärtproblem och KOL var de stopp för rehabträningen. Under våren fick jag också återkommande symtom som ihållande hosta, rinnande nos och svettningar. Dock var det inte qvid enligt ett prov 19/5. Mitt allmäntillstånd försämrades när träningen och andra aktiviteter inte blev av. Men strax före midsommar fick jag vad jag tror var en lindrig omgång av qvid19. Symtomen var inte som de jag haft tidigare under våren. 6/8 skall jag ta prov för antikroppar. Rehabträningen har åter kommit igång. Nu sker den utomhus med de avstånd som bör iakttagas. Jag har efter en vecka redan börjat känna resultat. Och som den optimist jag är hoppas jag vara i hyfsad form om två eller tre veckor och i toppform om en dryg månad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *