5 månader sedan infarkten

Det har nu gått fem månader sedan min hjärtinfarkt.

Fem månader som varit mycket jobbigare än jag trodde när jag efter tre dygn släpptes ut från SÖS den andra augusti på eftermiddagen. Då kändes allt bra. Så bra att jag, efter en kort sväng hemöver, tog mig till Pride House. Där möttes av jag av förvånade blickar och medkänsla. Jag möttes också av uppmaningar att genast gå hem och vila.

De hade så rätt, jag överskattade grovt mitt tillstånd. Jag hade tänkt gå med i paraden, nåja åka i styrelsens bil i alla fall. Men när jag vaknade lördag morgon insåg jag att det var inte att tänka på.

Återhämtningen har tagit längre än jag trodde. Tar fyra olika sorters mediciner varje dag. Hur länge jag skall göra et vet jag inte. Det mentala har också varit jobbigt. Infarkten var det första allvarliga som hänt mig. Tidigare tillbud har hållit sig till diskbråck och liknande. När det sjönk in hur nära det varit blev jag rejält rädd. Tar nog ett tag att komma över.

Fysiskt har jag också varit i usel form. Det hjälptes inte av att mina rehabpass blev uppskjutna gång på gång. Det första skulle varit 3/10 men ställdes in av min sjukgymnast. Sedan fortsatte det. Antingen var jag sjuk eller så var det hon. I december kom jag i alla fall igång och jag märker en klar förbättring. Två pass i veckan kör jag. Min sjukgymnast tycker att jag gör förvånansvärt bra framsteg. Och framåt februari bör jag vara i bra form. En månad eller två till så kommer jag att vara i bättre form än på många, många år.Ser verkligen fram emot det.

Den fysiska och mentala tröttheten har också satt sina spår i det sociala livet. Förutom diverse vårdpersonal och möten i Stockholm Pride har jag knappt träffat en människa. Det är dags att ändra på det nu!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *