Försommar i Mumindalen

Favorit i repris

Det var en strålande försommardag i Mumindalen. Den lilla ängen nedåt havet var fylld av grönt frodigt gräs som just krupit fram ur sin vinterdvala. Blomster i olika färger bröt det gröna, liksom en stig som slingrade sig från skogsbryn till skogsbryn. Mellan träden kunde man skymta havet och höra bruset från dess vågor. Med andra ord den mest idylliska försommaräng man kan tänka sig med surrande insekter och kvittrande fåglar .

Men vad är det som stör idyllen? Ett ilsket muttrande närmar sig, först tyst på avstånd. Sedan allt högre och tydligare. Och så kommer hon fram ur skogsbrynet. Vem? Lilla My naturligtvis. Vem annars skulle vara på så ilsket humör en så strålande försommardag? My har skurit sig en sälgkvist, lång och smidig. “Vem har bett er att sticka upp era huvuden ur jorden”, säger hon argt till blommorna. Och med sälgkvisten slår hon effektivt av blomma efter blomma så det i hennes väg ligger avhuggna huvuden och står tomma stjälkar.

Men plötsligt stannar vår lilla vän upp. Hon vänder huvudet mot havet och lyssnar. “Vad är det där för ohemult frustande och skrik? Månne det är ett sjölejon som är brunstigt?” Hon smyger sakta fram mot den tunna ridå av buskar och träd som döljer strandkanten. “Och på min favoritstrand är det också, odjuret!” muttrar hon medan hon tittar försiktigt fram mellan några videbuskar. “Men doppa mig i honung och kasta mig till lebborna! Det är inte ett sjölejon det är en vit val!” Hon ser en vit kropp som vältrar sig i vågorna, men när valen vänder sig mot henne märker hon att det inte alls är någon val, det är Snorkfröken som spritt naken vältrar runt i vågorna. ”“Nej nu har hon satt sin sista rova! Det är min strand! Där skall ingen stor vit Snorkfröken husera!”” Och med ett ilsket tjut rusar hon nedför strandbranten med sälgspöet i högsta hugg.

”“Kliv genast upp ur mitt vatten!”” skriker hon. Snorkfröken vänder sig förskräckt mot stranden. När hon ser att det är Lilla My som står där röd i ansiktet och viftande med ett sälgspö ser hon sig desperat omkring för att hitta en väg upp ur havet som inte inbegriper att passera den ilskna lilla figuren. Men förgäves, den lilla viken omges av branta klippor, hala av alger där de möter vattnet. “”Ha!”” säger Lilla My. ”“Kom upp och ta ditt straff för att du förorenat MIN badvik!”” Snorkfröken inser att hon inte har något val. På darrande tassar vadar hon mot stranden men stannar till någon meter från den. “”Nå! Kom då! Ingen smutsar ned min badvik ostraffat.”” Med darrande knän och nedsänkt huvud står Snorkfröken framför Lilla My. “”Förlåt mig, snälla My! Jag visste inte att det var din badvik”” ”“Ha! Det spelar ingen roll. Vänd rumpan mot mig. Och det genast!””

Hon vågar inte annat. Kanske skulle det bli ännu värre om hon inte lydde. “”Så där ja.” sa Lilla My. Nu skall den vita rumpan bli rödrandig. Den kommer att se ut som en polkagris!”” Hon låter sälgspöet träffa med ett kraftigt slag. Hon väntade sig ett skrik och att bli ombedd att sluta. Men Snorkfröken har beslutat sig att inte ge henne den tillfredsställelsen. Hon skall uthärda stilla och utan att ge ett ljud ifrån sig. “”Jaså! Det är så det skall bli? Nå då får vi se hur länge det håller.”” Lilla My ger Snorkfröken ännu ett rapp. Hon har nu ett tydligt illrött X på den vita rumpan. Eftersom Lilla My är en flitig twitteranvändare utvidgar hon märket med två raska rapp så att det bildar ett #-mönster. Snorkfröken är hela tiden tyst och stilla som en stenstod.

“”Det blev ett vackert märke, men det är för smala ränder. Jag tror att jag måste bättra på litet. Fyra rapp på varje linje blir nog bra. Det blir 16 rapp om jag räknat rätt. Håll nu rumpan stilla så jag inte missar och måste göra om det.”” De första fyra fyller på mönstret, och Snorkfröken håller ut. Ytterligare fyra och rumpan börjar darra. Vid de följande fyra gnyr Snorkfröken till av smärta. ”“Nå, gnäll du din badtjuv. Du kommer ändå inte undan de sista fyra!”” Nu kan Snorkfröken inte hålla sig längre. För varje slag av sälgspöet skriker hon till av smärta.

Nu inträffar det otroliga. Den ilskna Lilla My mjuknar till sinnet. Hon tar tag i Snorkfröken, vänder henne mot sig och ser det tårdränkta ansiktet. Försiktigt slickar och kysser hon bort tårarna samtidigt som hon sakta smeker Snorkfrökens rumpa, känner värmen i de röda valkarna som täckte den.

”“Allt det där salta gjorde mig törstig. Och havsvattnet är ju lika salt. Lägg dig på rygg och sära benen!”” Snorkfröken förstod inte hur det skulle kunna släcka Lilla Mys törst. Men nu hade hon kommit in i vanan att lyda henne så hon gjorde som hon blivit tillsagd. Lilla My lade upp Snorkfrökens tassar på sina små axlar och dök rakt ned i muttan. “”Men den är ju alldeles plaskvåt! Jag tror du tyckte om piskningen”.” “”Mmm”” mumlade Snorkfröken. Lilla My använde tungan på Snorkfrökens fitta så skickligt och effektivt att Snorkfröken strax fick en hejdundrande orgasm.

Och det var så det gick till då de två blev ett par och flyttade ihop. Efter två år vigdes de av Hemulen med alla innevånare i Mumindalen som bröllopsgäster. Och Lilla My och Snorkfröken levde lyckliga tillsammans i många år. Dock blev det så småningom ont om sälg i den lilla idylliska Mumindalen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *