Det var hiskeligt länge sedan jag senast bloggade. Men nu är jag tillbaka.
Anledningarna att jag varit tyst här på bloggen är många. En hel delhar hänt under sommaren. Vi börjar väl med det trevligaste?
Midsommar tillbringade jag, liksom förra året, hos en väninna i Järna. Tack Åsa för din gästfrihet! Vi var väl cirka ett tiotal som tagit oss ut på landet. Som tur var var det inga trafikproblem. Förra året inträffade ju broolyckan i Södertälje. Årets firande var mycket lyckat. Sill och potatis blev det förstås liksom andra läckerheter. Och icke att förgömma snaps, öl och andra goda drycker. Mycket sjungande och intressanta samtal blev det också innan jag framåt midnatt fick bilskjuts till stationen och pendeln (där jag såg ut så här).
Under sommaren var jag också på några annorlunda parkhäng. Hur då annorlunda? Parkhäng är väl bara medhavd dryck och eventuellt något att äta? Nja, inte de här. Visserligen tog man med sig dricka men en vän försåg oss med föda. Han hade dels med sig färdiglagat dels lagade han på plats. Kokt, grillat och friterat. Det vi andra bidrog med var vårt trevliga sällskap och penningar efter förmåga. Tack Mojj, det var utsökt! Och nu är standarden satt för nästa sommar. 🙂
Sommarens höjdpunkt var, som vanligt, Stockholm Pride. I år var det mitt nionde år som volontär. Det är kul, lärorikt och vanebildande. Prova själv nästa år om du inte redan gjort det. Nästa år är Sverige värd för Europride, en vecka i Göteborg sedan två veckor i Stockholm. Så behovet av volontärer är större än vanligt.
Som alltid var jag husvärd i Pride House. I år stationerad i Kafé Klara. I år hade jag inga programpunkter där jag medverkade. Förutom visningen av filmen Fanklubb där jag är med i en roll.
Efter fredagens avslut i House begav vi oss en hel drös till parken med pridebussen för att bevittna när två av våra volontärer gifte sig. Fint och vackert. Jag kunde inte hindra några tårar av rörelse.
Men allt har inte varit rosenrött. I vintras drabbades jag av depression. Jag insåg det inte då utan tillskrev symtomen till andra diagnoser. Efter att min husläkare eliminerat dem en efter en ansåg hon att det var depression. Något hon föreslagit flera gånger tidigare men som jag avfärdat. Jag lät mig, efter stor tvekan, övertalas att prova antidepressiv medicin. Jag var rädd att det skulle döva alla känslor. Men det blev tvärtom. Innan var det mesta en enda mörkgrå massa. Men efter cirka en månad märkte jag en stor skillnad. Nu var känslorna där kraftigare än förut, både de positiva och negativa. Och min apati var som bortblåst.
En effekt depressionen hade på mitt liv var att jag, i den gråa apatin, blev ytterst slarvig med ekonomin. Och det är först på senare tid jag börjat få ordning på den.
Men nu ser jag ljusare på allt och hoppas på en riktigt härlig höst. Till exempel skall jag medverka i en webserie. Vi skall göra Fanklubb i serieformat och lägger upp de första pilotavsnitten på You Tube senare i år.