Jag har haft två halvt fungerande laptops.

Den ena fick jag av en vän, tack Tiq. Den är litet glappig i en del kontakter och batteriet laddar inte.  Den använder jag nu, via HDMI, nästan bara för att visa nedladdade serier och filmer samt streamade TV-program och ibland för att spela musik. Som en mediamaskin med andra ord.

Den andra har en sprucken touchscreen, Något jag inte besvärades så mycket av. Men i höstas råkade jag spilla kaffe över tangentbordet och lyckades inte få det att funka igen. Det löste jag med ett trådlöst tangentbord.  Det gick men var rejält bökigt. Dessutom hade den blivit betydligt slöare av någon underlig anledning.

Att använda mobilen för annat än sociala medier, mail och liknande är, milt uttryckt, näst intill ogörligt.

Ganska jobbigt läge med andra ord. Med en minimal pension var det otänkbart att köpa en ny. Begagnade låg också en bit för högt i prisläge.  Kollade ändå runt på nätet och hittade av en slump en begagnad laptop för strax under tusenlappen.  Och nu när jag slutat röka rymdes den inom budgeten. Så jag slog till.

I torsdags kom den så, en Dell Vostra 2520.  Efter mycket möda och svära fick jag till den som jag ville. Kanske jag byter ut hårddisken mot en på 500 GB, men det får i så fall vänta några dagar.

Det finns alltså inga ursäkter för att inte återupptaga bloggandet och att skriva vidare på den stora romanen om lesbisk feministisk kamp mot patriarkat och högerextremism. Och bredband ingår sedan några månader dessutom i hyran.