Det har nu gått tre veckor sedan jag släpptes ut från SÖS efter hjärtinfarkten. Jag borde vara i bättre form. Det tyckte i alla fall sjukgymnasten i tisdags. Det var meningen att jag skulle börja rehabilitering då. Men eftersom jag blir kraftigt andfådd vid minsta ansträngning beslöt vi att avvakta tills vidare.

Igår hade jag så ett första besök hos hjärtsköterskan. Även hon tyckte det var konstigt. En form av andfåddhetsattacker kan vara en biverkan av medicin. Det har jag råkat ut för, men det inträffar sällan och går snabbt över. Hon konstaterade att EKG och puls var normala och att jag hade lågt blodtryck. En läkare tillkallades men inte heller han kunde komma på vad det var. Deras samfällda råd var att jag skulle se till att vara mer aktiv, hyfsat långa promenader med mera. Och blev det inte bättre skulle jag återkomma.

Det kan ju ligga en del i det. Under hela augusti, dvs sedan infarkten, har jag ju knappt tagit mig längre än ned till Coop eller ICA. Till stor del beroende på att jag var orolig att andfåddheten och tröttheten had med infarkten att göra. Men nu vet jag att det är OK att återupptaga promenaderna. Så nu skall den här tanten ta tag i det.

Det är ju dessutom så in i helvete långtråkigt att göra ingenting.