Den här våren har varit ett helvete för mig. Ni som följer mig på nätet känner nog till vad som hänt i stora drag.

I drygt trettio år bodde jag i lägenheten på Observatoriegatan. Mina föräldrar bodde också där och när en tvåa med liten kokvrå bredvid deras lägenhet blev ledig hyrde de den. Tanken var att ett av rummen skulle förbindas med deras hall genom att skapa en dörr till ett av rummen i tvårummaren och därmed göra den till en etta. Dock sa byggnadsingenjören nej, det var en brandväg som inte fick genombrytas. Så jag hyrde tvåan i andra hand av dem.

Huset ägdes av ett fackförbund men på nittiotalet såldes det till den bostadsrättsförening som bildats för ändamålet. Mamma och pappa var de enda som valde att stanna kvar som hyresgäster i stället för att köpa in sig i föreningen.

När pappa dog bodde mamma kvar i några år innan hon flyttade till ett äldreboende. Jag fick då förstahandskontrakt på lägenheten jag bodde i.

Genom åren har jag skött mig ganska bra när det gäller lägenheten, även om jag några gånger var sen med hyran. I början av sommaren förra året knackade fogden på och lämnade över ett krav från bostadsrättsföreningen. Jag skickade in en erinran mot kravet eftersom det gällde kostnaden för att en jourrörmokare hävde ett stopp i toaletten. Tyvärr läste jag det för slarvigt och missade att kravet också gällde en skuld på 5000 för januari 2017. Trodde saken var ur världen. Men i december fick jag en ny delgivning från fogden där föreningen begärde att jag skulle avhysas (vräkas) om inte den skuld de åberopade betalades. Slarvigt nog trodde jag att jag betalat, missade att de femtusen åter var med i kravet.

I slutet av april i år knackade fogden på med ett besked om att jag skulle vräkas om cirka två veckor. Jag kontaktade brf för att avstyra det. I första hand genom att betala de femtusen, i andra hand erbjöd jag mig att köpa lägenheten i befintligt skick och i sista hand få uppskov i en månad så att jag skulle få möjlighet att ordna annat boende.

Det första alternativet tyckte jag var vettigt. Speciellt med tanke på att jag skött mig, i stort sett, oklanderligt i över trettio år och att skulden bara var femtusen. Det andra alternativet kan tyckas optimistiskt med tanke på min brist på sparade slantar. Bakgrunden är att jag har en vän med gott om sådana. Han hade tidigare föreslagit att han skulle betala om vi fick lägenheten till hyfsat pris. Efter några år skulle vi så sälja lägenheten och dela på vinsten samtidigt som han skulle fixa en ny hyresrätt åt mig.

Föreningen vägrade allt utom att ge mig uppskov. De var ju överförtjusta att bli av med den sista hyresrätten i huset. Nu kunde de lyxrenovera och sälja den för flera miljoner. Så 21/5 skulle fogden komma för att vräka mig.

Naturligtvis greps jag av panik. Bland annat sökte jag hjälp via nätet för att finna tak över huvudet och inte bli en hemlös pensionär som som sover på tunnelbana och bussar. Stödet jag fick var överväldigande. Men dessvärre var det inte så lätt att hitta något. Fick dock napp hos en tjej i Hökarängen som hade ett rum att hyra ut. Hon var verkligen trevlig och det hela verkade ganska bra. Kände dock tvekan inför utsikten att vara inneboende. Något jag aldrig varit.

När fogden skall vräka någon måste de kontakta det sociala. På grund av min ålder, 69, hamnade mitt ärende hos Äldrestödet på Norrmalm. Fick där kontakt med en kvinna, Monica, som verkligen var hjälpsam. Inom tre veckor hade hon löst problemet och 18/5 flyttade jag in i en etta med kokvrå på Söder.

Det här har blivit ett ganska långt inlägg så jag slutar här och återkommer snart om hur det hela utvecklades och hur jag känner att det gav mig en chans att börja om – en nystart i livet.