Eftersom jag är 71, har högt blodtryck och kol tillhör jag riskgrupperna med råge. Jag borde ju inte bara undvika kontakt med andra utan också fixa någon som handlar åt mig. Den fysiska distansen håller jag om jag går utanför dörren här hemma. Men handlar gör jag själv. Dock gör jag det vid de tider det är lite folk i butikerna här kring Södra Station.
De enda jag haft kontakt med i verkligheten de senaste två månaderna är hemtjänsten som kommer och städar var fjortonde dag. Egentligen behöver jag det inte men de ville så gärna att jag skulle hänga på förslaget. Och för drygt 300 i månaden är det värt det.
Efter min infarkt började jag med rehabträning. Den år ungefär som vanlig träning på ett gym. Jag körde två gånger i veckan. Men nu är det slut med det. Eller rättare sagt är rehabträningen satt på paus till det här är över. En del träning kan jag göra hemma, men det är svårt ibland att finna motivationen.
Det här med tidens gång är knepigt under isoleringen. Dagarna kan ibland kännas olidligt långa. Å andra sidan går veckorna otroligt fort. Jag har ju inget att hänga upp tiden på eftersom alla dagar är likadana.
Styrelsemötena i Stockholm Pride via nätet har varit välkomna avbrott i monotonin. Facebook och andra plattformar har också gjort att den fysiska isoleringen blivit lättare att uthärda.
Jag har haft en del symtom som tyder på att jag kan ha haft corona. Känner mig litet småkrasslig hela tiden.
Det har blivit en massa TV-tittande de här månaderna. Har upptäckt en hel del serier.
Längtar verkligen efter att det här skall gå över. Och det verkar ju som Stockholm närmar sig den omtalade flockimuniteten.
Jag skall göra ett rejält försök att ta itu med träningen. Och också att regelbundet ta promenader, kanske ta med kameran som jag nyss hämtade ut från pantbanken. Dels för att ge mig själv en anledning att ta mig ut, dels för att föreviga Södermalm i coronatider.
Hoppas vi ses snart i verkligheten i vårt vackra Stockholm. En bärs på en uteservering på Söder, ett parkhäng med vänner….