Kategoriarkiv: Okategoriserade

Min barnvakt var lesbisk

Under första halvan av femtiotalet,  -54 eller -55,  hade vi ibland en barnvakt som var öppet lesbisk.

Inget konstigt med det tänker du som är ung idag. Men betänk då att det först 1944 blev lagligt att ha sex med någon av samma kön. Och i allmänna opinionens ögon var det  fortfarande perverst, olagligt och syndigt tio år senare.

Vi bodde i Svedmyra på Oppundavägen och en bit därifrån, på Grycksbovägen(?), bodde tant Aj. Vi, min bror och jag, kallade henne för det eftersom Agnes var för svårt att uttala, speciellt för brorsan. Hennes lägenhet låg på bottenvåningen med en dörr ut mot en gräsmatta,

Jag var 4-5 år och kommer inte ihåg så mycket av de gånger vi var där. Men en gång har fastnat i minnet. Förutom tant AJ var det en annan tant där. Hon hade en jättesöt hund med sig och en kamera med två objektiv, förmodligen en Rolleiflex. Hon ställde kameran på ett bord, satte på självutlösaren och tog ett kort på oss.

Min bror satt i knät på tant ATantAj04j och jag satt i knät på den andra tanten. Jag kommer också ihåg att jag blev väldigt förtjust i henne. Det syns kanske på bilden?Det är ungefär allt jag kommer ihåg. Förutom att tant Aj var med oss på landet i Graninge en sommar där hon blev jagad av en folkilsken ko som hon av någon anledning fick för sig att kamma. När vi flyttade till Göteborg förlorade vi tyvärr så småningom kontakten med henne.

Många år senare, jag kanske var i tioårsåldern, fick jag reda på vad ordet lesbisk betydde. Jag kom genast att tänka på tant Aj och hennes väninna. Varför begrep jag inte, inget i mina minnen antydde ju det. Kanske hade jag i späd ålder en välutvecklad gaydar. 😉

Och många år senare, på åttiotalet, frågade jag mamma om tant Aj varit lesbisk.”Javisst” svarade hon,  ”det var inget särskilt med det”. Vad jag minns talade vi inte om sex eller fördomar under min uppväxt. Men på något sätt skapades en accepterande och fördomsfri grundinställning hos mig. Tack mamma och pappa!

Vi var nog inte många som på den tiden hade en öppet lesbisk barnvakt.

Är HBTQ-personer mer kreativa?

creativity_main

Homofober och andra typer hänvisar ofta till vad de kallar homolobbyn. Naturligtvis har de fel. Det existerar ingen HBTQ-agenda eller lobby. Vi är en salig blandning av personligheter, åsikter och idéer.

Men för cirka femton år sedan, vid en promenad på Söder med en närstående, dök en tanke upp. Hon undrade om HBTQ-personer är överrepresenterade inom områden som musik och underhållning. Jag hade inget svar på hennes undran. Men den fick mig att tänka till.

Att komma ut innebär ju att bryta mot normen. Det må vara som flata, bög trans eller …

Har man tagit det steget är det antagligen lättare att bejaka andra sidor hos en själv. Det kan vara att skriva, måla, fotografera, teater och annat skapande. Inom de områden man är aktiv är det nog också lättare att bryta mot de normer som gäller där. Och därmed inte bara vara skapande utan också nyskapande.

Vad tror du, käre läsare. Ligger det något i dessa mina funderingar? Eller är det kanske tvärtom. Att kreativa människor har lättare att bejaka att de tillhör HBTQ-gänget?

Vi snodde en döskalle

skalle-svart

Jag tror det var 1963, eller kanske 64. Jag var 14 eller 15 år gammal och bodde med mina föräldrar på Karl Johansgatan i Göteborg, sista huset nästan vid Kungssten. Man hade just påbörjat arbetet på den nya bron, Älvsborgsbron. Mycket av det arbetet försiggick alldeles över gatan från oss.

En del av det var på en stor vildvuxen äng, full med tistlar och annat. På ett stort upptrampat område brukade vi spela brännboll eller, mer sällan, fotboll. Föga anade vi vad som doldes under våra fötter. När man började gräva hittade man skelettdelar. Vips var arkeologer på plats. De hittade mängder med ben, en massgrav. Några dagar in på utgrävningarna smet vi in där för att kolla närmare. En kompis snodde med sig ett lårben som han dolde under sin parkas.

Naturligtvis flockades traktens ungar för att betrakta utgrävningarna. En lunchrast, jag gick i Sannaskolan, gick vi några stycken dit. Arkeologerna hade förstås upptäckt att ben försvunnit och höll koll på sina fynd. Men det visste vi ju så några medbrottslingar gjorde ett fejkat försök att sno åt sig något medan vi smög fram. Vi hade med oss en lånad tom skolväska där vi snabbt plockade ned en skalle. Jag kommer fortfarande ihåg hur väskan såg ut, blått tyg med bruna läderhandtag. Det var på håret att skallen gick ned i väskan.

Men vad skulle vi göra med den? Den var skitig av grus och sand. Då kom jag på att vi skulle ju ha gympa efter lunchrasten. Tänkt och gjort. I stället för att klä om och spela basket, som jag hatade, lade vi skallen på golvet under en av duscharna och vred på vattnet.

Jord och sand lossnade snabbt av bara vattentrycket, det gjorde också skallens tänder som trillade ned i avloppet. Vi hade just börjat prata om vem som skulle få ta hem skallen då gympaläraren plötsligt dök upp. Han som annars brukade sitta i sitt lilla rum och göra gud vet vad valde just det tillfället att göra sitt jobb. Han stirrade på skallen några ögonblick innan han frågade var vi fått den ifrån. Vi hittade den svarade vi och försökte se oskyldiga ut. ”Men, men, det kan ju vara ett mord begånget!” stammade han. ”Gå upp till rektorn och berätta.”

Det löste problemet om vem som skulle få skallen. Inte var det någon av oss i alla fall. Men för att framstå i bättre dager sa vi att vi tagit den för att skänka till skolans biologisal. Rektorn trodde nog inte på vår historia, men skolan behöll i alla fall skallen. Undrar om den fortfarande finns i biologisalen?

Jag lyckades aldrig få reda på vad som dolde sig bakom dessa skelett i massgraven innan jag med mina föräldrar flyttade till Stockholm. Har dock nyligen fått reda på att de var offren för rödsoten, difteri, som härjade i början av 1800-talet. Kan någon ge mig fler uppgifter är jag tacksam.

Glad tacksam och ödmjuk

SP-Logo-2

I söndags hade föreningen Stockholm Pride årsmöte. och jag blev invald som ledamot i styrelsen.

Tidigare i vintras kontaktades jag av valberedningen som frågade om jag kunde tänka mig att kandidera till styrelsen. Jag blev förvånad och inte så litet smickrad. I nio år har jag jobbat som volontär under Pride, oftast i Pride House, men aldrig tänkt tanken att göra något annat. Visst, jag har suttit i några paneler och dessutom framfört en föreställning som byggde på mina lesbiska BDSM-noveller. Men att sitta i styrelsen för Skandinaviens största HBTQ-event hade aldrig fallit mig in. Men sedan jag fått reda på att flera hade nominerat mig och att valberedningen tyckte det vore bra att jag fanns i styrelsen som representant för trans, äldre och BDSM intressen föll jag till föga.

Jag känner ansvaret för att göra mitt bästa och skall göra allt för att uppfylla förtroendet som årsmötet gav mig. Jag skall ta det litet lugnt i början och inte ta på mig för mycket innan jag blivit varm i kläderna. Men en del ideer har jag redan, vi får se vad det blir av dem.

Vi ses på Priden om inte förr.

Hero_RGB

1350x450_om-foreningen

Två år sedan min könsbekräftande operation

Karolinska

Den första februari 2016 opererades jag på Karolinska för att få en riktig fitta. Eller som läkarna säger, en neovagina.

Som ni kanske vet är jag transsexuell. Något som tog mig alltför lång tid att inse, eller erkänna. När jag fick den officiella diagnosen fick jag, bland annat, recept på hormoner. Känslan när de började verka var fantastisk. Jag kände att YES det är så här det skulle vara från början. Jag fick tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd 2010 att göra den stora operationen. Men av olika skäl blev den inte av då. Kanske var jag inte helt redo.

Men jag kände att jag inte var färdig än. Att jag inte var helt och hållet den kvinna det var meningen att jag skulle blivit. Beslutet växte långsamt fram. Under sensommaren och hösten 2014 kände alltmer att jag började bli redo. Jag ville äntligen bli hel. Och om jag skulle träffa den rätta kvinnan ville jag ha sex kvinna till kvinna. Cirka ett år senare var jag så redo. Kontaktade Karolinska och fick en tid. Första februari tvåtusensexton.

En månad innan skulle det vara rökstopp, kortade ned det till en vecka men talade inte om det för KS. Dessutom stopp för hormonerna. Jag hoppar över alla små detaljer som skulle till innan jag var redo, lavemang, hårborttagning därnere mm. Eget rum fick jag på KS när jag infann mig kvällen före operationen. Inte lyxigt direkt, men sängen var bekväm och det fanns en relativt stor TV på väggen. Tyvärr funkade den inte. Så det var tur att jag hade min laptop med mig. Med hjälp av den och wifi höll jag koll på världen.

karobed

Så kom då den stora dagen. Först mer lavemang och tvätt med något antibakteriellt. Underligt nog var jag inte nervös för vad som skulle ske, nåja litet grann kanske. Jag rullades iväg med min säng mot operationssalen, fick en mask att andas i och det nästa jag minns är att jag slog upp ögonen på uppvaket. Jag kände ingen större smärta, var nästan euforisk till sinnes.

För den som undrar hur operationen går till mer i detalj hänvisar jag till min engelskspråkiga blogg där det finns en animerad film som visar hur det går till. Den är inte ett dugg läskig.

Under den vecka jag var kvar var det strikt ryggläge som gällde fram till fredag då de stora bandagen togs bort. Under hela min tid där var jag småhög av diverse smärtstillande. Att inte äta fast föda var litet jobbigt. Men desto bättre smakade det när jag fick mitt första riktiga mål mat. Att inte röka var inte alls jobbigt, mycket tack vare att jag fick nikotinplåster. Tyvärr får man inte använda ecigg på KS, men det hoppas jag ändrar sig när de fått klart för sig att det är ett säkert alternativ.

Det var skönt att få åka hem på måndag förmiddag. Första stopp blev apoteket för att hämta ut smärtstillande och köpa bindor. Innan den läkt blöder det en del. Sedan till affärn för mat och cigg. Visst hade jag viss smärta, men inte mer än att pillren gjorde den uthärdlig. Efter någon vecka dök det första problemet upp. Det gjorde mer ont och jag tyckte det luktade konstigt. Ringde sköterskan och fick en tid om två timmar. Hon tittade på min fitta och konstaterade att jodå något var konstigt men inget allvarligt. Min kirurg kollade och sa att det var en liten, liten bit vävnad som dött och börjat ruttna. Han knippsade av den med en sax. Tog en knapp minut så var det klart.

Det blev några vändor till för att fixa små stygn som inte ramlat av utan blivit kvar och orsakat infektion och varbildning. Inga större saker, i storlek ungefär som en mindre böld. Det fixade sköterskan på nolltid.

Frånsett de små problemen framskred allt som det skulle. Och snart var det dags att börja stavträningen. Nej, det har inget med skidåkning att göra. För att den nya fina fittan inte skall växa ihop skall man två gånger om dagen föra in en plaststav. Den man börjar med är inte så stor och mjuk och böjlig. Efter ett tag får man så ett set med hårdare stavar i olika grovlek. Det är något man får fortsätta med livet ut. Jag gör det nu bara en gång om dan, och ibland glömmer jag det. Brukar passa på att stavträna medan jag ser på Vem vet mest.

På hösten blev det så dags för den andra operationen. Den här gången för att snygga till fittan och skapa en klitoriskappa. Samtidigt fick jag också silikoninlägg i brösten.

Så ett drygt halvår efter det första snittet var jag nu klar. Hur har det då varit att leva med den nya fittan? Jag är mer än nöjd. Jag har gått från dysfori till eufori. Den fungerar som den skall och ser bra ut. En väninna sa att min fitta var en av de snyggaste hon sett. Känseln fungerar bra och jag kan få orgasmer. Fast ännu bara på egen hand. Tekniskt sett är jag alltså en lesbisk oskuld.

Jag går gärna i tighta byxor och shorts, ibland på gränsen till kameltå. Jag använder heller ingen BH, dels för att jag inte behöver, dels för att visa och skryta med mina fasta bröst. Gärna i tighta tunna toppar. Jag tittar ibland ned på min kropp och tänker att jag har nog den snyggaste sexigaste kroppen av alla kvinnliga pensionärer i Vasastan.

Min fitta är visserligen helt och hållet integrerad i min kropp men hon har också ett eget namn – Nofret. Det är fornegyptiska och betyder den vackraste

.cropped-a_smile_for_you_by_allisoneplz-d3cw9ov.jpg

Kommentera gärna eller maila mig på me@caisaviksten.se

Ny dator

Vostro_2520_Teaser_new

Jag har haft två halvt fungerande laptops.

Den ena fick jag av en vän, tack Tiq. Den är litet glappig i en del kontakter och batteriet laddar inte.  Den använder jag nu, via HDMI, nästan bara för att visa nedladdade serier och filmer samt streamade TV-program och ibland för att spela musik. Som en mediamaskin med andra ord.

Den andra har en sprucken touchscreen, Något jag inte besvärades så mycket av. Men i höstas råkade jag spilla kaffe över tangentbordet och lyckades inte få det att funka igen. Det löste jag med ett trådlöst tangentbord.  Det gick men var rejält bökigt. Dessutom hade den blivit betydligt slöare av någon underlig anledning.

Att använda mobilen för annat än sociala medier, mail och liknande är, milt uttryckt, näst intill ogörligt.

Ganska jobbigt läge med andra ord. Med en minimal pension var det otänkbart att köpa en ny. Begagnade låg också en bit för högt i prisläge.  Kollade ändå runt på nätet och hittade av en slump en begagnad laptop för strax under tusenlappen.  Och nu när jag slutat röka rymdes den inom budgeten. Så jag slog till.

I torsdags kom den så, en Dell Vostra 2520.  Efter mycket möda och svära fick jag till den som jag ville. Kanske jag byter ut hårddisken mot en på 500 GB, men det får i så fall vänta några dagar.

Det finns alltså inga ursäkter för att inte återupptaga bloggandet och att skriva vidare på den stora romanen om lesbisk feministisk kamp mot patriarkat och högerextremism. Och bredband ingår sedan några månader dessutom i hyran.

 

 

 

 

I’m back! Nu igen

back

Senaste halvåret eller så har jag varit minst sagt slarvig med att uppdatera mina bloggar.

Anledningarna är flera. Men två, förutom min lathet, har bidragit till sakernas tillstånd.

Jag råkade spilla kaffe i tangentbordet på min laptop. Trots ihärdiga försök lyckades jag inte fixa det. Ett externt tangentbord löste delvis problemet. Men det blev ganska bökigt. Fick dock en litet äldre Thinkpad av en vän, Tack Tiq. En del kontakter glappade litet men den funkade OK.

Ett större problem var min åtkomst till nätet. Jag hade sedan ett bra tag sen bara åtkomst via wifi-delning på mobilen. Och snålade med den för att spara på surfpotten. Nu har vi dock fått rejält nätverk i huset. Och 100/100 uppkoppling ingår i hyran.

Så nu skall den här damen börja blogga regelbundet igen.

Jo, jag lovar! 🙂

Er Lady Caisa

RÖSTA I KYRKOVALET!

När jag var i övre tonåren tänkte jag gå ur svenska kyrkan. Men då sa min kloka farmor, som inte var troende. ”Nej gör inte det. Kyrkan påverkar mycket i samhället. Så stanna kvar så du kan rösta. Vi måste se till att reaktionärerna inte tar över.”

Så jag stannade kvar och har röstat sedan dess och förtidsröstade i veckan.

Rösta du också om du kan. I år är det viktigare än på länge. SD kraftsamlar för att ta makten. Stoppa dem med din valsedel!

Jag är tillbaka!

Det var hiskeligt länge sedan jag senast bloggade. Men nu är jag tillbaka.

back.png

Anledningarna att jag varit tyst här på bloggen är många. En hel delhar hänt under sommaren. Vi börjar väl med det trevligaste?

Midsommar tillbringade jag, liksom förra året, hos en väninna i Järna. Tack Åsa för din gästfrihet! Vi var väl cirka ett tiotal som tagit oss ut på landet. Som tur var var det inga trafikproblem. Förra året inträffade ju broolyckan i Södertälje. Årets firande var mycket lyckat. Sill och potatis blev det förstås liksom andra läckerheter. Och icke att förgömma snaps, öl och andra goda drycker. Mycket sjungande och intressanta samtal blev det också innan jag framåt midnatt fick bilskjuts till stationen och pendeln (där jag såg ut så här).

midsommar

Under sommaren var jag också på några annorlunda parkhäng. Hur då annorlunda? Parkhäng är väl bara medhavd dryck och eventuellt något att äta? Nja, inte de här. Visserligen tog man med sig dricka men en vän försåg oss med föda. Han hade dels med sig färdiglagat dels lagade han på plats. Kokt, grillat och friterat. Det vi andra bidrog med var vårt trevliga sällskap och penningar efter förmåga. Tack Mojj, det var utsökt! Och nu är standarden satt för nästa sommar. 🙂

picknick.jpg

Sommarens höjdpunkt var, som vanligt, Stockholm Pride. I år var det mitt nionde år som volontär. Det är kul, lärorikt och vanebildande. Prova själv nästa år om du inte redan gjort det. Nästa år är Sverige värd för Europride, en vecka i Göteborg sedan två veckor i Stockholm. Så behovet av volontärer är större än vanligt.

Som alltid var jag husvärd i Pride House. I år stationerad i Kafé Klara. I år hade jag inga programpunkter där jag medverkade. Förutom visningen av filmen Fanklubb där jag är med i en roll.

Efter fredagens avslut i House begav vi oss en hel drös till parken med pridebussen för att bevittna när två av våra volontärer gifte sig. Fint och vackert. Jag kunde inte hindra några tårar av rörelse.

pridebrudar.jpg

Men allt har inte varit rosenrött. I vintras drabbades jag av depression. Jag insåg det inte då utan tillskrev symtomen till andra diagnoser. Efter att min husläkare eliminerat dem en efter en ansåg hon att det var depression. Något hon föreslagit flera gånger tidigare men som jag avfärdat. Jag lät mig, efter stor tvekan, övertalas att prova antidepressiv medicin. Jag var rädd att det skulle döva alla känslor. Men det blev tvärtom. Innan var det mesta en enda mörkgrå massa. Men efter cirka en månad märkte jag en stor skillnad. Nu var känslorna där kraftigare än förut, både de positiva och negativa. Och min apati var som bortblåst.

En effekt depressionen hade på mitt liv var att jag, i den gråa apatin, blev ytterst slarvig med ekonomin. Och det är först på senare tid jag börjat få ordning på den.

Men nu ser jag ljusare på allt och hoppas på en riktigt härlig höst. Till exempel skall jag medverka i en webserie. Vi skall göra Fanklubb i serieformat och lägger upp de första pilotavsnitten på You Tube senare i år.