Min barndoms somrar tillbringade vi i släktens sommarstuga i Ångermanland. Närmare bestämt i byn Lövsta i Graninge, Morfar och mina morbröder byggde stugan i början av femtiotalet och min pappa fixade i ordning den skogbeklädda smått bergiga tomten vid Graningesjön. Familjerna turades om att använda stugan om somrarna. El fanns det inte och dricksvatten fick vi hämta hos farbror Harry och tant Signe några hundra meter bort.

Ett av sjöns huvudtillflöden är Malmån. En vår i slutet av femtiotalet brast en damm uppe i skogarna. Vattnet som forsade ned sopade med sig bron som gick över landsvägen och ställde också till det längs stränderna kring Graningesjön. Bland annat slet sig en del båtar. Inga stora saker, mest små ekor i varierande skick.

Många år senare hittade jag och min bror en av dem, en halvt sjunken flatbottnad eka, vid några träd. Vi hade hittat en tidigare men den var helt oduglig och genomrutten. Det var nog den här också, men någon hade spikat fast en tunn plåt som täckte hela botten. Sedan vi öst ur den kunde vi konstatera att den faktiskt flöt. Vi hämtade några gamla åror som inte användes och rodde hem den. Vi använde den då och då i flera år. Den måste visserligen ösas minst en gång om dagen eftersom den läckte som ett såll. Men för oss dög den att kajka runt med.

Några år senare fick vi för oss att ”förbättra” den. Vi fäste en hässjestör mitt i båten med hjälp av några träklossar vi spikade fas som mastfot. Som segel satte vi fast en gammal hängmatta. Vi var ganska stolta över vårt ”vikingaskepp”.

De närmsta dagarna efter vi byggt färdigt vårt skepp var det kav lugnt. Men så kom det en dag med sommarens kraftigaste vindar. Vi rodde ut en bit och hissade segel. Och jäklar vad det gick! Ekan var ju flatbottnad och mer eller mindre surfade fram över vågornas vita gäss. Det gick inte att styra eftersom båten varken hade köl eller roder. Vi susade fram på sjön tills regnet började ösa ned. Då bestämde vi oss för att vända tillbaks. Men det var ju motvind och att kryssa med vårt flytetyg gick inte, Vi försökte ro men motvinden var stark och regnet tilltog. Så vi rodde in till stranden, drog upp båten och tog skydd under ett träd. När regnet avtog gick vi de, ungefär, två kilometervis seglat tillbaks hem. Några dagar senare hämtade vi hem ekan och mastade av den.

Bilden här ovan togs bra många år senare. Vi var ganska många i stugan den sommaren och jag kände behov av litet lugn och ro. Så jag tog på mig farmors gamla stråhatt, packade läsk, pipa och en packe tidningar och rodde ut en bit. 🙂