Vid halvtvåtiden på natten 31/7 vaknade jag av att jag hade svårt att andas. Flämtade som om jag sprungit en kilometer. Väntade på att det skulle gå över, men det gjorde det inte. in tanke var att det berodde p den KOL som doktorn sagt att jag har. Så jag stapplade ut i badrummet för att inhalera de mediciner jag fått. När jag skulle ta ned inhalatorerna från badrumsskåpet sjönk jag ihop på golvet. Lyckades ta mig upp och dra i mig medicin. Satte mig på sängen för att vänta på att de skulle börja verka. Det gjorde de inte och jag lade också märke till att jag kände ett tryck över bröstet.. Jag insåg då att jag måste ringa 112.

Problemet är att jag bor på sjätte våningen och man måste blippa sig genom fyra dörrar med en bricka för att komma upp till mig. Ambulansepersonalen har förmodligen ingen sån bricka. Så jag drog på mg linne och byxor, stack fötterna i sandalerna, tog på mig en jacka. med telefonen i handen och väskan över axeln stapplade jag ned till entren. Satte mig på en bänk och ringde 112. De tog inte många minuter innan en ambulans kom och de hjälpte mig upp på en bår och in i ambulansen.

Jag trodde att de kanske skulle köra direkt till SÖS. Men de satte på mig diverse mätgrejer för att ta ett EKG, blodtryck och annat mättes också. Hela tiden pratade de lugnt och vänligt med mig och förklarade vad de gjorde. Efter en stund ringde de SÖS och talade med en läkare. Det var först då jag förstod att det var en infarkt jag råkat ut för. Inget med lungorna som jag trodde. Det tog inte många minuter att köra upp till SÖS och akuten. Gatorna var tomma så sirener behövdes inte men det var blåljus på hela tiden.

På SÖS möttes vi av en läkare och sköterska. Jag var nu litet borta och kommer inte ihåg så mycket. Minnet är fragmentariskt. Kommer ihåg att de satte infarter i båda armvecken. I det vänstra fick jag en del medicin. Jag fick också, tror jag, en del piller. Morfin fick jag via infart eller piller. Och dessutom en massa mätgrejor på bröstet. Mer morfin och ganska väck. Märkte dock en röntgenmaskin som sänktes över mig. Någon började sticka in något i en infart de satt i insidan av höger handled. Mer morfin. Förstod nu att de förberedde för att föra in en stent i hjärtat. Kände inte så mycket när de gjorde det. Såg att läkaren tittade på en skärm hur det gick. Började känna smärta och fick mer morfin. Var nu ännu mer väck. Eter en stund lyftes jag över på en säng och kördes över till ett annat rum.

Hela tiden var ambulanspersonalen med i rummet. Det var verkligen skönt att ha ett par ”bekanta” ansikten där. Några som gav mig uppmuntrande ord och blickar.

Jag slocknade ganska snabbt när jag kommit in i det rum jag skulle komma att tillbringa många timmar i innan jag flyttades till en vanlig avdelning.  Då och då kvicknade jag till och då var det alltid en sköterska i närheten, en trevlig ung man. De få gånger jag var tvungen att gå på toa envisades jag med att gå själv. Det gick ganska vingligt och jag var ganska yr i pallet. En läkare kom också in några gånger. Jag var rejält trött och vimsig i plymen. Men runt sjutiden på kvällen kördes jag över till en hjärtavdelning.

Där delade jag rum med fyra andra. Det är inte mycket intressant att berätta om de närmsta dagarna. Jag kände mig hela tiden allt bättre. Jag hade mobilen med och den var lyckligtvis fulladdad så jag kunde hålla kontakt med omvärlden. En väninna, Sigrid, hämtade mina nycklar och återvände med litet nödvändigheter såsom laptop och laddare.  Glömde dock be henne ta med laddare till armbandsklockan. Det löste sig dock senare när en annan vän, Joel, kom på besök med en klocka.

Allteftersom jag kände mig bättr blev jag allt mer otålig och ville hem. Men det var först på fredagen som doktorn släppte iväg mig. Tog vägen förbi apoteket på SÖS för att hämta ut medicinerna som skrivits ut. Eftersom jag bor så nära gick jag jag hem.

Det hela inträffade ju under Prideveckan. Och efter ett års förberedelser i styrelsen hade jag verkligen sett fram emot årets Pride. Nu hann jag bara med House  på måndag och tisdag. Missade allt annat.

Eftersom jag kände mig i bra form sedan jag gått hem vilade jag några timmar innan jag begav mig mot Pride House. Där möttes jag av förvånade ansikten och glada lyckönskningar att jag redan var på benen. Men också uppmaningar och order att genast ta mig hem och vila. Det var goda råd för jag började känna mig rejält trött. Så efter ett besök på cirka en kvart satte jag mig på en buss och åkte hem.

Det har nu gått över en vecka och jag känner mig fortfarande ganska trött. Men allt går åt rätt håll. Peppar, peppar.

Under tiden på SÖS var FB en sak som höll mig uppe och stärkte mig. Tack för allt stöd jag fick! Både i flöde och i chattar.

Jag snubblade över ett spammail från Kina där de erbjöd en USB-sticka på 2 TB för drygt 40 kronor. Vad fan, tänkte jag blir jag blåst är ingen större skada skedd. Tänkt och gjort och idag damp den ned i brevlådan. Blev förvånad över dess lilla fysiska storlek. Testar den just nu som backupdisk för att se hur den sköter sig. Hittills verkar allt OK. Priset blev dock lite högre eftersom postmord slängde på en avgift på drygt 70 spänn.

Min första hårddisk var en extern till min Amiga 500. Den var, om jag minns rätt, på 2 megabyte och kostade 4000.

Jag ber om ursäkt att jag inte bloggat sedan dess. Jag lovade ju i min senaste post att hålla er uppdaterade. Jag trivs utmärkt i min lilla etta. Dock är den otroligt stökig just nu. Skall fixa lite bokhyllor och en del annat sedan utlovar jag bilder på hur jag bor. Än så länge får ni nöja er med en bild på badrummet. Det gör numera skäl för namnet badrum.

Det fanns inget badkar i det, bara en dusch. Visserligen blir man ren i en sådan men jag älskar känslan av att ligga i ett varmt bad. Gärna med ett glas kallt vitt vin. Så när jag för några veckor sedan fick syn på den här i ett mail slog jag genast till. Och förra veckan tog jag mitt första bad i den. Underbart!

Det är en stor skillnad på Vasastan och Söder. I Vasastan ser folk knappt varandra, passerar bara varandra på trottoarerna som de vore hinder att undvika att krocka med. Hur annorlunda är det inte på Söder! Här ser man varandra som individer. Man möts ofta av leenden från främlingar. Ett hej eller godmorgon från människor man bara mött några gånger i förbifarten. Komplimanger som ”Snygg tisha.” ”Häftig kappa.” får jag också höra från okända. Med andra ord är jag supernöjd med att vara tillbaka på Söder där jag en gång föddes.

Sommarens höjdpunkt var Europride. För första gången på många år var jag inte volontär i Pride House. Detta eftersom jag nu är medlem i styrelsen för Stockholm Pride. Ett både ärofullt och oväntat förtroende.

Fysiskt mår jag också bra mycket bättre. Jag besvärades tidigare av värk i fötter, ben. För någon månad sedan införskaffade jag nya skor och boots. I de jag använde tidigare hade jag specialgjorda sulor som jag fick för några år sedan. Jag glömde att flytta över dem till de nya pjucken. Och simsalabim kunde jag trava omkring utan besvär. Jag vet inte om det är sulorna eller fötterna som förändrats, men skönt är det. Nu återstår att bygga upp styrka och kondition.

Och jag lovar och svär att posta oftare i den här bloggen. 🙂

Den här våren har varit ett helvete för mig. Ni som följer mig på nätet känner nog till vad som hänt i stora drag.

I drygt trettio år bodde jag i lägenheten på Observatoriegatan. Mina föräldrar bodde också där och när en tvåa med liten kokvrå bredvid deras lägenhet blev ledig hyrde de den. Tanken var att ett av rummen skulle förbindas med deras hall genom att skapa en dörr till ett av rummen i tvårummaren och därmed göra den till en etta. Dock sa byggnadsingenjören nej, det var en brandväg som inte fick genombrytas. Så jag hyrde tvåan i andra hand av dem.

Huset ägdes av ett fackförbund men på nittiotalet såldes det till den bostadsrättsförening som bildats för ändamålet. Mamma och pappa var de enda som valde att stanna kvar som hyresgäster i stället för att köpa in sig i föreningen.

När pappa dog bodde mamma kvar i några år innan hon flyttade till ett äldreboende. Jag fick då förstahandskontrakt på lägenheten jag bodde i.

Genom åren har jag skött mig ganska bra när det gäller lägenheten, även om jag några gånger var sen med hyran. I början av sommaren förra året knackade fogden på och lämnade över ett krav från bostadsrättsföreningen. Jag skickade in en erinran mot kravet eftersom det gällde kostnaden för att en jourrörmokare hävde ett stopp i toaletten. Tyvärr läste jag det för slarvigt och missade att kravet också gällde en skuld på 5000 för januari 2017. Trodde saken var ur världen. Men i december fick jag en ny delgivning från fogden där föreningen begärde att jag skulle avhysas (vräkas) om inte den skuld de åberopade betalades. Slarvigt nog trodde jag att jag betalat, missade att de femtusen åter var med i kravet.

I slutet av april i år knackade fogden på med ett besked om att jag skulle vräkas om cirka två veckor. Jag kontaktade brf för att avstyra det. I första hand genom att betala de femtusen, i andra hand erbjöd jag mig att köpa lägenheten i befintligt skick och i sista hand få uppskov i en månad så att jag skulle få möjlighet att ordna annat boende.

Det första alternativet tyckte jag var vettigt. Speciellt med tanke på att jag skött mig, i stort sett, oklanderligt i över trettio år och att skulden bara var femtusen. Det andra alternativet kan tyckas optimistiskt med tanke på min brist på sparade slantar. Bakgrunden är att jag har en vän med gott om sådana. Han hade tidigare föreslagit att han skulle betala om vi fick lägenheten till hyfsat pris. Efter några år skulle vi så sälja lägenheten och dela på vinsten samtidigt som han skulle fixa en ny hyresrätt åt mig.

Föreningen vägrade allt utom att ge mig uppskov. De var ju överförtjusta att bli av med den sista hyresrätten i huset. Nu kunde de lyxrenovera och sälja den för flera miljoner. Så 21/5 skulle fogden komma för att vräka mig.

Naturligtvis greps jag av panik. Bland annat sökte jag hjälp via nätet för att finna tak över huvudet och inte bli en hemlös pensionär som som sover på tunnelbana och bussar. Stödet jag fick var överväldigande. Men dessvärre var det inte så lätt att hitta något. Fick dock napp hos en tjej i Hökarängen som hade ett rum att hyra ut. Hon var verkligen trevlig och det hela verkade ganska bra. Kände dock tvekan inför utsikten att vara inneboende. Något jag aldrig varit.

När fogden skall vräka någon måste de kontakta det sociala. På grund av min ålder, 69, hamnade mitt ärende hos Äldrestödet på Norrmalm. Fick där kontakt med en kvinna, Monica, som verkligen var hjälpsam. Inom tre veckor hade hon löst problemet och 18/5 flyttade jag in i en etta med kokvrå på Söder.

Det här har blivit ett ganska långt inlägg så jag slutar här och återkommer snart om hur det hela utvecklades och hur jag känner att det gav mig en chans att börja om – en nystart i livet.

Under första halvan av femtiotalet,  -54 eller -55,  hade vi ibland en barnvakt som var öppet lesbisk.

Inget konstigt med det tänker du som är ung idag. Men betänk då att det först 1944 blev lagligt att ha sex med någon av samma kön. Och i allmänna opinionens ögon var det  fortfarande perverst, olagligt och syndigt tio år senare.

Vi bodde i Svedmyra på Oppundavägen och en bit därifrån, på Grycksbovägen(?), bodde tant Aj. Vi, min bror och jag, kallade henne för det eftersom Agnes var för svårt att uttala, speciellt för brorsan. Hennes lägenhet låg på bottenvåningen med en dörr ut mot en gräsmatta,

Jag var 4-5 år och kommer inte ihåg så mycket av de gånger vi var där. Men en gång har fastnat i minnet. Förutom tant AJ var det en annan tant där. Hon hade en jättesöt hund med sig och en kamera med två objektiv, förmodligen en Rolleiflex. Hon ställde kameran på ett bord, satte på självutlösaren och tog ett kort på oss.

Min bror satt i knät på tant Aj och jag satt i knät på den andra tanten. Jag kommer också ihåg att jag blev väldigt förtjust i henne. Det syns kanske på bilden?Det är ungefär allt jag kommer ihåg. Förutom att tant Aj var med oss på landet i Graninge en sommar där hon blev jagad av en folkilsken ko som hon av någon anledning fick för sig att kamma. När vi flyttade till Göteborg förlorade vi tyvärr så småningom kontakten med henne.

Många år senare, jag kanske var i tioårsåldern, fick jag reda på vad ordet lesbisk betydde. Jag kom genast att tänka på tant Aj och hennes väninna. Varför begrep jag inte, inget i mina minnen antydde ju det. Kanske hade jag i späd ålder en välutvecklad gaydar. 😉

Och många år senare, på åttiotalet, frågade jag mamma om tant Aj varit lesbisk.”Javisst” svarade hon,  ”det var inget särskilt med det”. Vad jag minns talade vi inte om sex eller fördomar under min uppväxt. Men på något sätt skapades en accepterande och fördomsfri grundinställning hos mig. Tack mamma och pappa!

Vi var nog inte många som på den tiden hade en öppet lesbisk barnvakt.

Homofober och andra typer hänvisar ofta till vad de kallar homolobbyn. Naturligtvis har de fel. Det existerar ingen HBTQ-agenda eller lobby. Vi är en salig blandning av personligheter, åsikter och idéer.

Men för cirka femton år sedan, vid en promenad på Söder med en närstående, dök en tanke upp. Hon undrade om HBTQ-personer är överrepresenterade inom områden som musik och underhållning. Jag hade inget svar på hennes undran. Men den fick mig att tänka till.

Att komma ut innebär ju att bryta mot normen. Det må vara som flata, bög trans eller …

Har man tagit det steget är det antagligen lättare att bejaka andra sidor hos en själv. Det kan vara att skriva, måla, fotografera, teater och annat skapande. Inom de områden man är aktiv är det nog också lättare att bryta mot de normer som gäller där. Och därmed inte bara vara skapande utan också nyskapande.

Vad tror du, käre läsare. Ligger det något i dessa mina funderingar? Eller är det kanske tvärtom. Att kreativa människor har lättare att bejaka att de tillhör HBTQ-gänget?

Jag tror det var 1963, eller kanske 64. Jag var 14 eller 15 år gammal och bodde med mina föräldrar på Karl Johansgatan i Göteborg, sista huset nästan vid Kungssten. Man hade just påbörjat arbetet på den nya bron, Älvsborgsbron. Mycket av det arbetet försiggick alldeles över gatan från oss.

En del av det var på en stor vildvuxen äng, full med tistlar och annat. På ett stort upptrampat område brukade vi spela brännboll eller, mer sällan, fotboll. Föga anade vi vad som doldes under våra fötter. När man började gräva hittade man skelettdelar. Vips var arkeologer på plats. De hittade mängder med ben, en massgrav. Några dagar in på utgrävningarna smet vi in där för att kolla närmare. En kompis snodde med sig ett lårben som han dolde under sin parkas.

Naturligtvis flockades traktens ungar för att betrakta utgrävningarna. En lunchrast, jag gick i Sannaskolan, gick vi några stycken dit. Arkeologerna hade förstås upptäckt att ben försvunnit och höll koll på sina fynd. Men det visste vi ju så några medbrottslingar gjorde ett fejkat försök att sno åt sig något medan vi smög fram. Vi hade med oss en lånad tom skolväska där vi snabbt plockade ned en skalle. Jag kommer fortfarande ihåg hur väskan såg ut, blått tyg med bruna läderhandtag. Det var på håret att skallen gick ned i väskan.

Men vad skulle vi göra med den? Den var skitig av grus och sand. Då kom jag på att vi skulle ju ha gympa efter lunchrasten. Tänkt och gjort. I stället för att klä om och spela basket, som jag hatade, lade vi skallen på golvet under en av duscharna och vred på vattnet.

Jord och sand lossnade snabbt av bara vattentrycket, det gjorde också skallens tänder som trillade ned i avloppet. Vi hade just börjat prata om vem som skulle få ta hem skallen då gympaläraren plötsligt dök upp. Han som annars brukade sitta i sitt lilla rum och göra gud vet vad valde just det tillfället att göra sitt jobb. Han stirrade på skallen några ögonblick innan han frågade var vi fått den ifrån. Vi hittade den svarade vi och försökte se oskyldiga ut. ”Men, men, det kan ju vara ett mord begånget!” stammade han. ”Gå upp till rektorn och berätta.”

Det löste problemet om vem som skulle få skallen. Inte var det någon av oss i alla fall. Men för att framstå i bättre dager sa vi att vi tagit den för att skänka till skolans biologisal. Rektorn trodde nog inte på vår historia, men skolan behöll i alla fall skallen. Undrar om den fortfarande finns i biologisalen?

Jag lyckades aldrig få reda på vad som dolde sig bakom dessa skelett i massgraven innan jag med mina föräldrar flyttade till Stockholm. Har dock nyligen fått reda på att de var offren för rödsoten, difteri, som härjade i början av 1800-talet. Kan någon ge mig fler uppgifter är jag tacksam.

I söndags hade föreningen Stockholm Pride årsmöte. och jag blev invald som ledamot i styrelsen.

Tidigare i vintras kontaktades jag av valberedningen som frågade om jag kunde tänka mig att kandidera till styrelsen. Jag blev förvånad och inte så litet smickrad. I nio år har jag jobbat som volontär under Pride, oftast i Pride House, men aldrig tänkt tanken att göra något annat. Visst, jag har suttit i några paneler och dessutom framfört en föreställning som byggde på mina lesbiska BDSM-noveller. Men att sitta i styrelsen för Skandinaviens största HBTQ-event hade aldrig fallit mig in. Men sedan jag fått reda på att flera hade nominerat mig och att valberedningen tyckte det vore bra att jag fanns i styrelsen som representant för trans, äldre och BDSM intressen föll jag till föga.

Jag känner ansvaret för att göra mitt bästa och skall göra allt för att uppfylla förtroendet som årsmötet gav mig. Jag skall ta det litet lugnt i början och inte ta på mig för mycket innan jag blivit varm i kläderna. Men en del ideer har jag redan, vi får se vad det blir av dem.

Vi ses på Priden om inte förr.

Den första februari 2016 opererades jag på Karolinska för att få en riktig fitta. Eller som läkarna säger, en neovagina.

Som ni kanske vet är jag transsexuell. Något som tog mig alltför lång tid att inse, eller erkänna. När jag fick den officiella diagnosen fick jag, bland annat, recept på hormoner. Känslan när de började verka var fantastisk. Jag kände att YES det är så här det skulle vara från början. Jag fick tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd 2010 att göra den stora operationen. Men av olika skäl blev den inte av då. Kanske var jag inte helt redo.

Men jag kände att jag inte var färdig än. Att jag inte var helt och hållet den kvinna det var meningen att jag skulle blivit. Beslutet växte långsamt fram. Under sensommaren och hösten 2014 kände alltmer att jag började bli redo. Jag ville äntligen bli hel. Och om jag skulle träffa den rätta kvinnan ville jag ha sex kvinna till kvinna. Cirka ett år senare var jag så redo. Kontaktade Karolinska och fick en tid. Första februari tvåtusensexton.

En månad innan skulle det vara rökstopp, kortade ned det till en vecka men talade inte om det för KS. Dessutom stopp för hormonerna. Jag hoppar över alla små detaljer som skulle till innan jag var redo, lavemang, hårborttagning därnere mm. Eget rum fick jag på KS när jag infann mig kvällen före operationen. Inte lyxigt direkt, men sängen var bekväm och det fanns en relativt stor TV på väggen. Tyvärr funkade den inte. Så det var tur att jag hade min laptop med mig. Med hjälp av den och wifi höll jag koll på världen.

Så kom då den stora dagen. Först mer lavemang och tvätt med något antibakteriellt. Underligt nog var jag inte nervös för vad som skulle ske, nåja litet grann kanske. Jag rullades iväg med min säng mot operationssalen, fick en mask att andas i och det nästa jag minns är att jag slog upp ögonen på uppvaket. Jag kände ingen större smärta, var nästan euforisk till sinnes.

För den som undrar hur operationen går till mer i detalj hänvisar jag till min engelskspråkiga blogg där det finns en animerad film som visar hur det går till. Den är inte ett dugg läskig.

Under den vecka jag var kvar var det strikt ryggläge som gällde fram till fredag då de stora bandagen togs bort. Under hela min tid där var jag småhög av diverse smärtstillande. Att inte äta fast föda var litet jobbigt. Men desto bättre smakade det när jag fick mitt första riktiga mål mat. Att inte röka var inte alls jobbigt, mycket tack vare att jag fick nikotinplåster. Tyvärr får man inte använda ecigg på KS, men det hoppas jag ändrar sig när de fått klart för sig att det är ett säkert alternativ.

Det var skönt att få åka hem på måndag förmiddag. Första stopp blev apoteket för att hämta ut smärtstillande och köpa bindor. Innan den läkt blöder det en del. Sedan till affärn för mat och cigg. Visst hade jag viss smärta, men inte mer än att pillren gjorde den uthärdlig. Efter någon vecka dök det första problemet upp. Det gjorde mer ont och jag tyckte det luktade konstigt. Ringde sköterskan och fick en tid om två timmar. Hon tittade på min fitta och konstaterade att jodå något var konstigt men inget allvarligt. Min kirurg kollade och sa att det var en liten, liten bit vävnad som dött och börjat ruttna. Han knippsade av den med en sax. Tog en knapp minut så var det klart.

Det blev några vändor till för att fixa små stygn som inte ramlat av utan blivit kvar och orsakat infektion och varbildning. Inga större saker, i storlek ungefär som en mindre böld. Det fixade sköterskan på nolltid.

Frånsett de små problemen framskred allt som det skulle. Och snart var det dags att börja stavträningen. Nej, det har inget med skidåkning att göra. För att den nya fina fittan inte skall växa ihop skall man två gånger om dagen föra in en plaststav. Den man börjar med är inte så stor och mjuk och böjlig. Efter ett tag får man så ett set med hårdare stavar i olika grovlek. Det är något man får fortsätta med livet ut. Jag gör det nu bara en gång om dan, och ibland glömmer jag det. Brukar passa på att stavträna medan jag ser på Vem vet mest.

På hösten blev det så dags för den andra operationen. Den här gången för att snygga till fittan och skapa en klitoriskappa. Samtidigt fick jag också silikoninlägg i brösten.

Så ett drygt halvår efter det första snittet var jag nu klar. Hur har det då varit att leva med den nya fittan? Jag är mer än nöjd. Jag har gått från dysfori till eufori. Den fungerar som den skall och ser bra ut. En väninna sa att min fitta var en av de snyggaste hon sett. Känseln fungerar bra och jag kan få orgasmer. Fast ännu bara på egen hand. Tekniskt sett är jag alltså en lesbisk oskuld.

Jag går gärna i tighta byxor och shorts, ibland på gränsen till kameltå. Jag använder heller ingen BH, dels för att jag inte behöver, dels för att visa och skryta med mina fasta bröst. Gärna i tighta tunna toppar. Jag tittar ibland ned på min kropp och tänker att jag har nog den snyggaste sexigaste kroppen av alla kvinnliga pensionärer i Vasastan.

Min fitta är visserligen helt och hållet integrerad i min kropp men hon har också ett eget namn – Nofret. Det är fornegyptiska och betyder den vackraste

.

Kommentera gärna eller maila mig på me@caisaviksten.se

Jag har haft två halvt fungerande laptops.

Den ena fick jag av en vän, tack Tiq. Den är litet glappig i en del kontakter och batteriet laddar inte.  Den använder jag nu, via HDMI, nästan bara för att visa nedladdade serier och filmer samt streamade TV-program och ibland för att spela musik. Som en mediamaskin med andra ord.

Den andra har en sprucken touchscreen, Något jag inte besvärades så mycket av. Men i höstas råkade jag spilla kaffe över tangentbordet och lyckades inte få det att funka igen. Det löste jag med ett trådlöst tangentbord.  Det gick men var rejält bökigt. Dessutom hade den blivit betydligt slöare av någon underlig anledning.

Att använda mobilen för annat än sociala medier, mail och liknande är, milt uttryckt, näst intill ogörligt.

Ganska jobbigt läge med andra ord. Med en minimal pension var det otänkbart att köpa en ny. Begagnade låg också en bit för högt i prisläge.  Kollade ändå runt på nätet och hittade av en slump en begagnad laptop för strax under tusenlappen.  Och nu när jag slutat röka rymdes den inom budgeten. Så jag slog till.

I torsdags kom den så, en Dell Vostra 2520.  Efter mycket möda och svära fick jag till den som jag ville. Kanske jag byter ut hårddisken mot en på 500 GB, men det får i så fall vänta några dagar.

Det finns alltså inga ursäkter för att inte återupptaga bloggandet och att skriva vidare på den stora romanen om lesbisk feministisk kamp mot patriarkat och högerextremism. Och bredband ingår sedan några månader dessutom i hyran.