Alla inlägg av Caisa

5 månader sedan infarkten

Det har nu gått fem månader sedan min hjärtinfarkt.

Fem månader som varit mycket jobbigare än jag trodde när jag efter tre dygn släpptes ut från SÖS den andra augusti på eftermiddagen. Då kändes allt bra. Så bra att jag, efter en kort sväng hemöver, tog mig till Pride House. Där möttes av jag av förvånade blickar och medkänsla. Jag möttes också av uppmaningar att genast gå hem och vila.

De hade så rätt, jag överskattade grovt mitt tillstånd. Jag hade tänkt gå med i paraden, nåja åka i styrelsens bil i alla fall. Men när jag vaknade lördag morgon insåg jag att det var inte att tänka på.

Återhämtningen har tagit längre än jag trodde. Tar fyra olika sorters mediciner varje dag. Hur länge jag skall göra et vet jag inte. Det mentala har också varit jobbigt. Infarkten var det första allvarliga som hänt mig. Tidigare tillbud har hållit sig till diskbråck och liknande. När det sjönk in hur nära det varit blev jag rejält rädd. Tar nog ett tag att komma över.

Fysiskt har jag också varit i usel form. Det hjälptes inte av att mina rehabpass blev uppskjutna gång på gång. Det första skulle varit 3/10 men ställdes in av min sjukgymnast. Sedan fortsatte det. Antingen var jag sjuk eller så var det hon. I december kom jag i alla fall igång och jag märker en klar förbättring. Två pass i veckan kör jag. Min sjukgymnast tycker att jag gör förvånansvärt bra framsteg. Och framåt februari bör jag vara i bra form. En månad eller två till så kommer jag att vara i bättre form än på många, många år.Ser verkligen fram emot det.

Den fysiska och mentala tröttheten har också satt sina spår i det sociala livet. Förutom diverse vårdpersonal och möten i Stockholm Pride har jag knappt träffat en människa. Det är dags att ändra på det nu!

Jag har flyttat!

Nej jag bor fortfarande kvar i min lilla etta på Söder. Men jag ar flyttat mina domäner, dvs bloggar och mail. I många år har jag haft dem på en server i USA, Fastdomain. Men sedan igår har jag dem på en svensk server, Loopia. Det var inte det geografiska läget som avgjorde uran priset. Jag betalar nu en tredjedel per månad jämfört med tidigare.

Det var hiskeligt nervigt. Skulle något skita sig riktigt rejält? Men det gick förvånansvärt bra. Mycket tack vare en plugin till wordpress som gjorde det enkelt att exportera och importera bloggarna.

Lady Caisa är nu en nöjd dam.

Vården missade symtomen på mitt hjärtproblem.

I drygt ett är missade flera vårdgivare att jag hade symtom på hjärtsvikt och tidigare hjärtinfarkter. Vid flera tillfällen talade jag om att jag ibland fick attacker av kallsvettningar, ofta var trött och andfådd. Själv misstänkte jag att det kanske var diabetes. Men jag har ju ingen som helst medicinsk utbildning. Det togs en hel del prover, bland annat blodtrycket vilket visade sig variera från högt till normalt till gränsen till högt. Jag påpekade i sammanhanget att jag sedan tonåren alltid haft lågt tryck. Jag fick aldrig någon verklig förklaring till mina symtom. Inte mer än att det kanske berodde på dålig kondition, min (lindriga) KOL eller allergi.

Så kom då den stora infarkten natten till den första augusti. Jag lyckades ringa 112 och snabbt var en ambulans på plats. På SÖS sattes en stent in akut. Och efter tre dygn fick jag gå hem med en hoper mediciner.

Flera symtom försvann genast. Till exempel de ymniga svettningarna. Orken var inget vidare, men det är ju bara att vänta efter en infarkt. Hade också lätt att bli andfådd, även när jag inte gjort annat än att ligga på sängen och lyssna på ljudböcker. Vid ett återbesök hos läkare byttes en av medicinerna ut eftersom hon misstänkte att det berodde på biverkningar. Sedan dess lider jag bara av allmän trötthet och svaghet. Men det blir förhoppningsvis snabbt bättre av rehabträningen jag startar om några dagar. Peppar,peppar.

Om vården redan för ett år sedan hade tolkat mina symtom som möjlig hjärtsvikt/infarkt och gjort ytterligare undersökningar och givit mig behandling hade förmodligen situationen förbättrats och jag hade sluppit den stora infarkten.

I går kväll tittade jag på SVTs Fråga doktorn. Där togs just det här problemet upp. Att man missar att diagnostisera hjärtproblem med just de symtom jag hade. Dessa missar drabbas främst kvinnor. Har du själv dessa symtom kontakta läkare genast och kräv att få en hjärtutredning.

SLUTRÖKT!

Idag är första dagen i mitt nya tobaksfria liv!

Jag hade sedan i våras börjat trappa ned. Lyckades i alla fall mer eller mindre halvera min konsumtion. Var uppe i omåttliga två paket om dagen, ibland till och med tre!

Så slog hjärtinfarkten till natten till första augusti. RÖKSTOPPsa doktorn. De tre dygnen på SÖS gick det problemfritt med hjälp av nikotinplåster. Första dagarna efter utskrivning gick det ganska bra, ja faktiskt hela första veckan. Plåster plus eciggmgjorde att jag höll mig till fyra cigg om dan. Men sakta kröp det uppåt och jag insåg att det måste bli ett slut på tobaken. Inte bara för hjärta och allmän hälsa utan också för ekonomin. Att som fattigpensionär lägga ned uppåt tretusen i månaden är ju vansinnigt.

Det som fick mig att ta beslutet att sluta just idag var en ny FB-grupp, Sluta röka med Fråga doktorn, Jag gick med i gruppen och någon föreslog ett stoppdatum 1/9. Jag hängde på. En vettig grupp där vi som vill sluta kan utbyta erarenheter och råd. Dessutom är två läkare med i gruppen som experter.

Så från och med idag har jag slutat! Till hjälp har jag påster för nikotinbehovet. Börjar med starkaste varianten för att så småningom trappa ned. De impulser jag får att ta en cigg motstår jag och när det inte går tar jag några drag på en nikotinfri ecigg.

Hittills har allt gått bra och jag är säker på att det kommer att fortsätta så.

Lägesrapport 24/8

Det har nu gått tre veckor sedan jag släpptes ut från SÖS efter hjärtinfarkten. Jag borde vara i bättre form. Det tyckte i alla fall sjukgymnasten i tisdags. Det var meningen att jag skulle börja rehabilitering då. Men eftersom jag blir kraftigt andfådd vid minsta ansträngning beslöt vi att avvakta tills vidare.

Igår hade jag så ett första besök hos hjärtsköterskan. Även hon tyckte det var konstigt. En form av andfåddhetsattacker kan vara en biverkan av medicin. Det har jag råkat ut för, men det inträffar sällan och går snabbt över. Hon konstaterade att EKG och puls var normala och att jag hade lågt blodtryck. En läkare tillkallades men inte heller han kunde komma på vad det var. Deras samfällda råd var att jag skulle se till att vara mer aktiv, hyfsat långa promenader med mera. Och blev det inte bättre skulle jag återkomma.

Det kan ju ligga en del i det. Under hela augusti, dvs sedan infarkten, har jag ju knappt tagit mig längre än ned till Coop eller ICA. Till stor del beroende på att jag var orolig att andfåddheten och tröttheten had med infarkten att göra. Men nu vet jag att det är OK att återupptaga promenaderna. Så nu skall den här tanten ta tag i det.

Det är ju dessutom så in i helvete långtråkigt att göra ingenting.

Infarkten

Vid halvtvåtiden på natten 31/7 vaknade jag av att jag hade svårt att andas. Flämtade som om jag sprungit en kilometer. Väntade på att det skulle gå över, men det gjorde det inte. in tanke var att det berodde p den KOL som doktorn sagt att jag har. Så jag stapplade ut i badrummet för att inhalera de mediciner jag fått. När jag skulle ta ned inhalatorerna från badrumsskåpet sjönk jag ihop på golvet. Lyckades ta mig upp och dra i mig medicin. Satte mig på sängen för att vänta på att de skulle börja verka. Det gjorde de inte och jag lade också märke till att jag kände ett tryck över bröstet.. Jag insåg då att jag måste ringa 112.

Problemet är att jag bor på sjätte våningen och man måste blippa sig genom fyra dörrar med en bricka för att komma upp till mig. Ambulansepersonalen har förmodligen ingen sån bricka. Så jag drog på mg linne och byxor, stack fötterna i sandalerna, tog på mig en jacka. med telefonen i handen och väskan över axeln stapplade jag ned till entren. Satte mig på en bänk och ringde 112. De tog inte många minuter innan en ambulans kom och de hjälpte mig upp på en bår och in i ambulansen.

Jag trodde att de kanske skulle köra direkt till SÖS. Men de satte på mig diverse mätgrejer för att ta ett EKG, blodtryck och annat mättes också. Hela tiden pratade de lugnt och vänligt med mig och förklarade vad de gjorde. Efter en stund ringde de SÖS och talade med en läkare. Det var först då jag förstod att det var en infarkt jag råkat ut för. Inget med lungorna som jag trodde. Det tog inte många minuter att köra upp till SÖS och akuten. Gatorna var tomma så sirener behövdes inte men det var blåljus på hela tiden.

På SÖS möttes vi av en läkare och sköterska. Jag var nu litet borta och kommer inte ihåg så mycket. Minnet är fragmentariskt. Kommer ihåg att de satte infarter i båda armvecken. I det vänstra fick jag en del medicin. Jag fick också, tror jag, en del piller. Morfin fick jag via infart eller piller. Och dessutom en massa mätgrejor på bröstet. Mer morfin och ganska väck. Märkte dock en röntgenmaskin som sänktes över mig. Någon började sticka in något i en infart de satt i insidan av höger handled. Mer morfin. Förstod nu att de förberedde för att föra in en stent i hjärtat. Kände inte så mycket när de gjorde det. Såg att läkaren tittade på en skärm hur det gick. Började känna smärta och fick mer morfin. Var nu ännu mer väck. Eter en stund lyftes jag över på en säng och kördes över till ett annat rum.

Hela tiden var ambulanspersonalen med i rummet. Det var verkligen skönt att ha ett par ”bekanta” ansikten där. Några som gav mig uppmuntrande ord och blickar.

Jag slocknade ganska snabbt när jag kommit in i det rum jag skulle komma att tillbringa många timmar i innan jag flyttades till en vanlig avdelning.  Då och då kvicknade jag till och då var det alltid en sköterska i närheten, en trevlig ung man. De få gånger jag var tvungen att gå på toa envisades jag med att gå själv. Det gick ganska vingligt och jag var ganska yr i pallet. En läkare kom också in några gånger. Jag var rejält trött och vimsig i plymen. Men runt sjutiden på kvällen kördes jag över till en hjärtavdelning.

Där delade jag rum med fyra andra. Det är inte mycket intressant att berätta om de närmsta dagarna. Jag kände mig hela tiden allt bättre. Jag hade mobilen med och den var lyckligtvis fulladdad så jag kunde hålla kontakt med omvärlden. En väninna, Sigrid, hämtade mina nycklar och återvände med litet nödvändigheter såsom laptop och laddare.  Glömde dock be henne ta med laddare till armbandsklockan. Det löste sig dock senare när en annan vän, Joel, kom på besök med en klocka.

Allteftersom jag kände mig bättr blev jag allt mer otålig och ville hem. Men det var först på fredagen som doktorn släppte iväg mig. Tog vägen förbi apoteket på SÖS för att hämta ut medicinerna som skrivits ut. Eftersom jag bor så nära gick jag jag hem.

Det hela inträffade ju under Prideveckan. Och efter ett års förberedelser i styrelsen hade jag verkligen sett fram emot årets Pride. Nu hann jag bara med House  på måndag och tisdag. Missade allt annat.

Eftersom jag kände mig i bra form sedan jag gått hem vilade jag några timmar innan jag begav mig mot Pride House. Där möttes jag av förvånade ansikten och glada lyckönskningar att jag redan var på benen. Men också uppmaningar och order att genast ta mig hem och vila. Det var goda råd för jag började känna mig rejält trött. Så efter ett besök på cirka en kvart satte jag mig på en buss och åkte hem.

Det har nu gått över en vecka och jag känner mig fortfarande ganska trött. Men allt går åt rätt håll. Peppar, peppar.

Under tiden på SÖS var FB en sak som höll mig uppe och stärkte mig. Tack för allt stöd jag fick! Både i flöde och i chattar.

Två terabyte under femtilappen

Jag snubblade över ett spammail från Kina där de erbjöd en USB-sticka på 2 TB för drygt 40 kronor. Vad fan, tänkte jag blir jag blåst är ingen större skada skedd. Tänkt och gjort och idag damp den ned i brevlådan. Blev förvånad över dess lilla fysiska storlek. Testar den just nu som backupdisk för att se hur den sköter sig. Hittills verkar allt OK. Priset blev dock lite högre eftersom postmord slängde på en avgift på drygt 70 spänn.

Min första hårddisk var en extern till min Amiga 500. Den var, om jag minns rätt, på 2 megabyte och kostade 4000.

Sex månader sedan jag flyttade in i min nya lägenhet.

Jag ber om ursäkt att jag inte bloggat sedan dess. Jag lovade ju i min senaste post att hålla er uppdaterade. Jag trivs utmärkt i min lilla etta. Dock är den otroligt stökig just nu. Skall fixa lite bokhyllor och en del annat sedan utlovar jag bilder på hur jag bor. Än så länge får ni nöja er med en bild på badrummet. Det gör numera skäl för namnet badrum.

Det fanns inget badkar i det, bara en dusch. Visserligen blir man ren i en sådan men jag älskar känslan av att ligga i ett varmt bad. Gärna med ett glas kallt vitt vin. Så när jag för några veckor sedan fick syn på den här i ett mail slog jag genast till. Och förra veckan tog jag mitt första bad i den. Underbart!

Det är en stor skillnad på Vasastan och Söder. I Vasastan ser folk knappt varandra, passerar bara varandra på trottoarerna som de vore hinder att undvika att krocka med. Hur annorlunda är det inte på Söder! Här ser man varandra som individer. Man möts ofta av leenden från främlingar. Ett hej eller godmorgon från människor man bara mött några gånger i förbifarten. Komplimanger som ”Snygg tisha.” ”Häftig kappa.” får jag också höra från okända. Med andra ord är jag supernöjd med att vara tillbaka på Söder där jag en gång föddes.

Sommarens höjdpunkt var Europride. För första gången på många år var jag inte volontär i Pride House. Detta eftersom jag nu är medlem i styrelsen för Stockholm Pride. Ett både ärofullt och oväntat förtroende.

Fysiskt mår jag också bra mycket bättre. Jag besvärades tidigare av värk i fötter, ben. För någon månad sedan införskaffade jag nya skor och boots. I de jag använde tidigare hade jag specialgjorda sulor som jag fick för några år sedan. Jag glömde att flytta över dem till de nya pjucken. Och simsalabim kunde jag trava omkring utan besvär. Jag vet inte om det är sulorna eller fötterna som förändrats, men skönt är det. Nu återstår att bygga upp styrka och kondition.

Och jag lovar och svär att posta oftare i den här bloggen. 🙂

Jag vräktes för en skuld på 5000

vräkning01

Den här våren har varit ett helvete för mig. Ni som följer mig på nätet känner nog till vad som hänt i stora drag.

I drygt trettio år bodde jag i lägenheten på Observatoriegatan. Mina föräldrar bodde också där och när en tvåa med liten kokvrå bredvid deras lägenhet blev ledig hyrde de den. Tanken var att ett av rummen skulle förbindas med deras hall genom att skapa en dörr till ett av rummen i tvårummaren och därmed göra den till en etta. Dock sa byggnadsingenjören nej, det var en brandväg som inte fick genombrytas. Så jag hyrde tvåan i andra hand av dem.

Huset ägdes av ett fackförbund men på nittiotalet såldes det till den bostadsrättsförening som bildats för ändamålet. Mamma och pappa var de enda som valde att stanna kvar som hyresgäster i stället för att köpa in sig i föreningen.

När pappa dog bodde mamma kvar i några år innan hon flyttade till ett äldreboende. Jag fick då förstahandskontrakt på lägenheten jag bodde i.

Genom åren har jag skött mig ganska bra när det gäller lägenheten, även om jag några gånger var sen med hyran. I början av sommaren förra året knackade fogden på och lämnade över ett krav från bostadsrättsföreningen. Jag skickade in en erinran mot kravet eftersom det gällde kostnaden för att en jourrörmokare hävde ett stopp i toaletten. Tyvärr läste jag det för slarvigt och missade att kravet också gällde en skuld på 5000 för januari 2017. Trodde saken var ur världen. Men i december fick jag en ny delgivning från fogden där föreningen begärde att jag skulle avhysas (vräkas) om inte den skuld de åberopade betalades. Slarvigt nog trodde jag att jag betalat, missade att de femtusen åter var med i kravet.

I slutet av april i år knackade fogden på med ett besked om att jag skulle vräkas om cirka två veckor. Jag kontaktade brf för att avstyra det. I första hand genom att betala de femtusen, i andra hand erbjöd jag mig att köpa lägenheten i befintligt skick och i sista hand få uppskov i en månad så att jag skulle få möjlighet att ordna annat boende.

Det första alternativet tyckte jag var vettigt. Speciellt med tanke på att jag skött mig, i stort sett, oklanderligt i över trettio år och att skulden bara var femtusen. Det andra alternativet kan tyckas optimistiskt med tanke på min brist på sparade slantar. Bakgrunden är att jag har en vän med gott om sådana. Han hade tidigare föreslagit att han skulle betala om vi fick lägenheten till hyfsat pris. Efter några år skulle vi så sälja lägenheten och dela på vinsten samtidigt som han skulle fixa en ny hyresrätt åt mig.

Föreningen vägrade allt utom att ge mig uppskov. De var ju överförtjusta att bli av med den sista hyresrätten i huset. Nu kunde de lyxrenovera och sälja den för flera miljoner. Så 21/5 skulle fogden komma för att vräka mig.

Naturligtvis greps jag av panik. Bland annat sökte jag hjälp via nätet för att finna tak över huvudet och inte bli en hemlös pensionär som som sover på tunnelbana och bussar. Stödet jag fick var överväldigande. Men dessvärre var det inte så lätt att hitta något. Fick dock napp hos en tjej i Hökarängen som hade ett rum att hyra ut. Hon var verkligen trevlig och det hela verkade ganska bra. Kände dock tvekan inför utsikten att vara inneboende. Något jag aldrig varit.

När fogden skall vräka någon måste de kontakta det sociala. På grund av min ålder, 69, hamnade mitt ärende hos Äldrestödet på Norrmalm. Fick där kontakt med en kvinna, Monica, som verkligen var hjälpsam. Inom tre veckor hade hon löst problemet och 18/5 flyttade jag in i en etta med kokvrå på Söder.

Det här har blivit ett ganska långt inlägg så jag slutar här och återkommer snart om hur det hela utvecklades och hur jag känner att det gav mig en chans att börja om – en nystart i livet.

Min barnvakt var lesbisk

Under första halvan av femtiotalet,  -54 eller -55,  hade vi ibland en barnvakt som var öppet lesbisk.

Inget konstigt med det tänker du som är ung idag. Men betänk då att det först 1944 blev lagligt att ha sex med någon av samma kön. Och i allmänna opinionens ögon var det  fortfarande perverst, olagligt och syndigt tio år senare.

Vi bodde i Svedmyra på Oppundavägen och en bit därifrån, på Grycksbovägen(?), bodde tant Aj. Vi, min bror och jag, kallade henne för det eftersom Agnes var för svårt att uttala, speciellt för brorsan. Hennes lägenhet låg på bottenvåningen med en dörr ut mot en gräsmatta,

Jag var 4-5 år och kommer inte ihåg så mycket av de gånger vi var där. Men en gång har fastnat i minnet. Förutom tant AJ var det en annan tant där. Hon hade en jättesöt hund med sig och en kamera med två objektiv, förmodligen en Rolleiflex. Hon ställde kameran på ett bord, satte på självutlösaren och tog ett kort på oss.

Min bror satt i knät på tant ATantAj04j och jag satt i knät på den andra tanten. Jag kommer också ihåg att jag blev väldigt förtjust i henne. Det syns kanske på bilden?Det är ungefär allt jag kommer ihåg. Förutom att tant Aj var med oss på landet i Graninge en sommar där hon blev jagad av en folkilsken ko som hon av någon anledning fick för sig att kamma. När vi flyttade till Göteborg förlorade vi tyvärr så småningom kontakten med henne.

Många år senare, jag kanske var i tioårsåldern, fick jag reda på vad ordet lesbisk betydde. Jag kom genast att tänka på tant Aj och hennes väninna. Varför begrep jag inte, inget i mina minnen antydde ju det. Kanske hade jag i späd ålder en välutvecklad gaydar. 😉

Och många år senare, på åttiotalet, frågade jag mamma om tant Aj varit lesbisk.”Javisst” svarade hon,  ”det var inget särskilt med det”. Vad jag minns talade vi inte om sex eller fördomar under min uppväxt. Men på något sätt skapades en accepterande och fördomsfri grundinställning hos mig. Tack mamma och pappa!

Vi var nog inte många som på den tiden hade en öppet lesbisk barnvakt.