Alla inlägg av Caisa

Två år sedan min könsbekräftande operation

Karolinska

Den första februari 2016 opererades jag på Karolinska för att få en riktig fitta. Eller som läkarna säger, en neovagina.

Som ni kanske vet är jag transsexuell. Något som tog mig alltför lång tid att inse, eller erkänna. När jag fick den officiella diagnosen fick jag, bland annat, recept på hormoner. Känslan när de började verka var fantastisk. Jag kände att YES det är så här det skulle vara från början. Jag fick tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd 2010 att göra den stora operationen. Men av olika skäl blev den inte av då. Kanske var jag inte helt redo.

Men jag kände att jag inte var färdig än. Att jag inte var helt och hållet den kvinna det var meningen att jag skulle blivit. Beslutet växte långsamt fram. Under sensommaren och hösten 2014 kände alltmer att jag började bli redo. Jag ville äntligen bli hel. Och om jag skulle träffa den rätta kvinnan ville jag ha sex kvinna till kvinna. Cirka ett år senare var jag så redo. Kontaktade Karolinska och fick en tid. Första februari tvåtusensexton.

En månad innan skulle det vara rökstopp, kortade ned det till en vecka men talade inte om det för KS. Dessutom stopp för hormonerna. Jag hoppar över alla små detaljer som skulle till innan jag var redo, lavemang, hårborttagning därnere mm. Eget rum fick jag på KS när jag infann mig kvällen före operationen. Inte lyxigt direkt, men sängen var bekväm och det fanns en relativt stor TV på väggen. Tyvärr funkade den inte. Så det var tur att jag hade min laptop med mig. Med hjälp av den och wifi höll jag koll på världen.

karobed

Så kom då den stora dagen. Först mer lavemang och tvätt med något antibakteriellt. Underligt nog var jag inte nervös för vad som skulle ske, nåja litet grann kanske. Jag rullades iväg med min säng mot operationssalen, fick en mask att andas i och det nästa jag minns är att jag slog upp ögonen på uppvaket. Jag kände ingen större smärta, var nästan euforisk till sinnes.

För den som undrar hur operationen går till mer i detalj hänvisar jag till min engelskspråkiga blogg där det finns en animerad film som visar hur det går till. Den är inte ett dugg läskig.

Under den vecka jag var kvar var det strikt ryggläge som gällde fram till fredag då de stora bandagen togs bort. Under hela min tid där var jag småhög av diverse smärtstillande. Att inte äta fast föda var litet jobbigt. Men desto bättre smakade det när jag fick mitt första riktiga mål mat. Att inte röka var inte alls jobbigt, mycket tack vare att jag fick nikotinplåster. Tyvärr får man inte använda ecigg på KS, men det hoppas jag ändrar sig när de fått klart för sig att det är ett säkert alternativ.

Det var skönt att få åka hem på måndag förmiddag. Första stopp blev apoteket för att hämta ut smärtstillande och köpa bindor. Innan den läkt blöder det en del. Sedan till affärn för mat och cigg. Visst hade jag viss smärta, men inte mer än att pillren gjorde den uthärdlig. Efter någon vecka dök det första problemet upp. Det gjorde mer ont och jag tyckte det luktade konstigt. Ringde sköterskan och fick en tid om två timmar. Hon tittade på min fitta och konstaterade att jodå något var konstigt men inget allvarligt. Min kirurg kollade och sa att det var en liten, liten bit vävnad som dött och börjat ruttna. Han knippsade av den med en sax. Tog en knapp minut så var det klart.

Det blev några vändor till för att fixa små stygn som inte ramlat av utan blivit kvar och orsakat infektion och varbildning. Inga större saker, i storlek ungefär som en mindre böld. Det fixade sköterskan på nolltid.

Frånsett de små problemen framskred allt som det skulle. Och snart var det dags att börja stavträningen. Nej, det har inget med skidåkning att göra. För att den nya fina fittan inte skall växa ihop skall man två gånger om dagen föra in en plaststav. Den man börjar med är inte så stor och mjuk och böjlig. Efter ett tag får man så ett set med hårdare stavar i olika grovlek. Det är något man får fortsätta med livet ut. Jag gör det nu bara en gång om dan, och ibland glömmer jag det. Brukar passa på att stavträna medan jag ser på Vem vet mest.

På hösten blev det så dags för den andra operationen. Den här gången för att snygga till fittan och skapa en klitoriskappa. Samtidigt fick jag också silikoninlägg i brösten.

Så ett drygt halvår efter det första snittet var jag nu klar. Hur har det då varit att leva med den nya fittan? Jag är mer än nöjd. Jag har gått från dysfori till eufori. Den fungerar som den skall och ser bra ut. En väninna sa att min fitta var en av de snyggaste hon sett. Känseln fungerar bra och jag kan få orgasmer. Fast ännu bara på egen hand. Tekniskt sett är jag alltså en lesbisk oskuld.

Jag går gärna i tighta byxor och shorts, ibland på gränsen till kameltå. Jag använder heller ingen BH, dels för att jag inte behöver, dels för att visa och skryta med mina fasta bröst. Gärna i tighta tunna toppar. Jag tittar ibland ned på min kropp och tänker att jag har nog den snyggaste sexigaste kroppen av alla kvinnliga pensionärer i Vasastan.

Min fitta är visserligen helt och hållet integrerad i min kropp men hon har också ett eget namn – Nofret. Det är fornegyptiska och betyder den vackraste

.cropped-a_smile_for_you_by_allisoneplz-d3cw9ov.jpg

Kommentera gärna eller maila mig på me@caisaviksten.se

Ny dator

Vostro_2520_Teaser_new

Jag har haft två halvt fungerande laptops.

Den ena fick jag av en vän, tack Tiq. Den är litet glappig i en del kontakter och batteriet laddar inte.  Den använder jag nu, via HDMI, nästan bara för att visa nedladdade serier och filmer samt streamade TV-program och ibland för att spela musik. Som en mediamaskin med andra ord.

Den andra har en sprucken touchscreen, Något jag inte besvärades så mycket av. Men i höstas råkade jag spilla kaffe över tangentbordet och lyckades inte få det att funka igen. Det löste jag med ett trådlöst tangentbord.  Det gick men var rejält bökigt. Dessutom hade den blivit betydligt slöare av någon underlig anledning.

Att använda mobilen för annat än sociala medier, mail och liknande är, milt uttryckt, näst intill ogörligt.

Ganska jobbigt läge med andra ord. Med en minimal pension var det otänkbart att köpa en ny. Begagnade låg också en bit för högt i prisläge.  Kollade ändå runt på nätet och hittade av en slump en begagnad laptop för strax under tusenlappen.  Och nu när jag slutat röka rymdes den inom budgeten. Så jag slog till.

I torsdags kom den så, en Dell Vostra 2520.  Efter mycket möda och svära fick jag till den som jag ville. Kanske jag byter ut hårddisken mot en på 500 GB, men det får i så fall vänta några dagar.

Det finns alltså inga ursäkter för att inte återupptaga bloggandet och att skriva vidare på den stora romanen om lesbisk feministisk kamp mot patriarkat och högerextremism. Och bredband ingår sedan några månader dessutom i hyran.

 

 

 

 

I’m back! Nu igen

back

Senaste halvåret eller så har jag varit minst sagt slarvig med att uppdatera mina bloggar.

Anledningarna är flera. Men två, förutom min lathet, har bidragit till sakernas tillstånd.

Jag råkade spilla kaffe i tangentbordet på min laptop. Trots ihärdiga försök lyckades jag inte fixa det. Ett externt tangentbord löste delvis problemet. Men det blev ganska bökigt. Fick dock en litet äldre Thinkpad av en vän, Tack Tiq. En del kontakter glappade litet men den funkade OK.

Ett större problem var min åtkomst till nätet. Jag hade sedan ett bra tag sen bara åtkomst via wifi-delning på mobilen. Och snålade med den för att spara på surfpotten. Nu har vi dock fått rejält nätverk i huset. Och 100/100 uppkoppling ingår i hyran.

Så nu skall den här damen börja blogga regelbundet igen.

Jo, jag lovar! 🙂

Er Lady Caisa

RÖSTA I KYRKOVALET!

När jag var i övre tonåren tänkte jag gå ur svenska kyrkan. Men då sa min kloka farmor, som inte var troende. ”Nej gör inte det. Kyrkan påverkar mycket i samhället. Så stanna kvar så du kan rösta. Vi måste se till att reaktionärerna inte tar över.”

Så jag stannade kvar och har röstat sedan dess och förtidsröstade i veckan.

Rösta du också om du kan. I år är det viktigare än på länge. SD kraftsamlar för att ta makten. Stoppa dem med din valsedel!

Jag är tillbaka!

Det var hiskeligt länge sedan jag senast bloggade. Men nu är jag tillbaka.

back.png

Anledningarna att jag varit tyst här på bloggen är många. En hel delhar hänt under sommaren. Vi börjar väl med det trevligaste?

Midsommar tillbringade jag, liksom förra året, hos en väninna i Järna. Tack Åsa för din gästfrihet! Vi var väl cirka ett tiotal som tagit oss ut på landet. Som tur var var det inga trafikproblem. Förra året inträffade ju broolyckan i Södertälje. Årets firande var mycket lyckat. Sill och potatis blev det förstås liksom andra läckerheter. Och icke att förgömma snaps, öl och andra goda drycker. Mycket sjungande och intressanta samtal blev det också innan jag framåt midnatt fick bilskjuts till stationen och pendeln (där jag såg ut så här).

midsommar

Under sommaren var jag också på några annorlunda parkhäng. Hur då annorlunda? Parkhäng är väl bara medhavd dryck och eventuellt något att äta? Nja, inte de här. Visserligen tog man med sig dricka men en vän försåg oss med föda. Han hade dels med sig färdiglagat dels lagade han på plats. Kokt, grillat och friterat. Det vi andra bidrog med var vårt trevliga sällskap och penningar efter förmåga. Tack Mojj, det var utsökt! Och nu är standarden satt för nästa sommar. 🙂

picknick.jpg

Sommarens höjdpunkt var, som vanligt, Stockholm Pride. I år var det mitt nionde år som volontär. Det är kul, lärorikt och vanebildande. Prova själv nästa år om du inte redan gjort det. Nästa år är Sverige värd för Europride, en vecka i Göteborg sedan två veckor i Stockholm. Så behovet av volontärer är större än vanligt.

Som alltid var jag husvärd i Pride House. I år stationerad i Kafé Klara. I år hade jag inga programpunkter där jag medverkade. Förutom visningen av filmen Fanklubb där jag är med i en roll.

Efter fredagens avslut i House begav vi oss en hel drös till parken med pridebussen för att bevittna när två av våra volontärer gifte sig. Fint och vackert. Jag kunde inte hindra några tårar av rörelse.

pridebrudar.jpg

Men allt har inte varit rosenrött. I vintras drabbades jag av depression. Jag insåg det inte då utan tillskrev symtomen till andra diagnoser. Efter att min husläkare eliminerat dem en efter en ansåg hon att det var depression. Något hon föreslagit flera gånger tidigare men som jag avfärdat. Jag lät mig, efter stor tvekan, övertalas att prova antidepressiv medicin. Jag var rädd att det skulle döva alla känslor. Men det blev tvärtom. Innan var det mesta en enda mörkgrå massa. Men efter cirka en månad märkte jag en stor skillnad. Nu var känslorna där kraftigare än förut, både de positiva och negativa. Och min apati var som bortblåst.

En effekt depressionen hade på mitt liv var att jag, i den gråa apatin, blev ytterst slarvig med ekonomin. Och det är först på senare tid jag börjat få ordning på den.

Men nu ser jag ljusare på allt och hoppas på en riktigt härlig höst. Till exempel skall jag medverka i en webserie. Vi skall göra Fanklubb i serieformat och lägger upp de första pilotavsnitten på You Tube senare i år.

Ett skitår med guldkanter

På så många sätt var 2016 ett riktigt skitår. I världen, i Sverige och på ett personligt plan. Men det fanns också guldkanter som inger hopp om att 2017 blir bättre. Peppar, peppar!

I världen har vi haft kriget och brotten mot mänskligheten i Syrien med omnejd. Fega terrorattacker har drabbar civila. I USA valdes den reaktionära virrpannan Trump till president. För att nämna några exempel på jävligheter.

I Sverige har vi ett allt större gap mellan de som har mycket mer än det de behöver och de som lever på eller under fattigdomsgränsen. Andelen fattigpensionärer blir allt större. I sin rädsla för fascisterna i SD blir politikerna allt mer främlingsfientliga, Nassarna demonstrerade öppet på våra gator. Näthatet och rassarnas våld ökade.

På det personliga planet har det inte heller varit så muntert. Pensionen är ganska usel minst sagt. Hälsan har det varit litet si och så med. Och jag är fortfarande singel. Inte ens en flört eller ett one night stand. 🙂

Men över till guldkanterna.

På den internationella arenan ser jag inga tecken på att det blir bättre. Hoppet står till att andra lyckas hålla Trump i shack. Eller, ännu hellre, att han ställs inför riksrätt och avsätts. Motgångarna för IS gör förhoppningsvis att terroristattackerna minskar eller upphör. Vad gäller övriga jävligheter kan jag bara hoppas.

I Sverige ser jag mer hopp. Motståndet mot nassar, rasister och näthatare är starkt och blir alltmer synligt. Både på nätet och IRL. De sociala orättvisorna uppmärksammas allt mer. Liksom maktmissbruk och korruption.

På det personliga planet är guldkanten stor, trots ovanstående. Första februari checkade jag in på Karolinska och fick min könsbekräftande operation. Är nu stolt innehavare av en sprillans ny fitta! Vid den andra operationen,där det sista fixades, fick jag också bröstimplantat eftersom mina egna var väldigt små trots flera år med hormoner. Andra guldkanter var RFSLs kongress i Malmö och Pridekonferensen i Halmstad. Att vara inbjuden till Dala Pride i Falun var en stor ära. Högdalen Pride var verkligt lyckat. Premiär på två långfilmer jag var med i och en kortfilm om mig stärkte självförtroendet. Liksom de fantastiska bilder Genusfotografen tog av mig. Förutom att de kan ses på Wikimedia var de också utställda på Livrustkammaren.I de värsta ekonomiska kriserna fick jag hjälp av underbara vänner och också av människor jag knappt känner. Så på det hela taget så måste jag nog säga att för mig själv överväger det positiva.

Och jag ser fram mot 2017 med hopp och tillförsikt att det skall bli ett år som jag om ett år ser tillbaks på med glädje.

Många bäckar små

waterfalls-streams-river-stones-moss-rocks-nature-plants-1920x1200

Många pensionärer, särskilt kvinnor, är vad man kallar fattigpensionärer.Av olika anledningar räcker inte pensionen till. Trots bostadsbidrag och garantipension räcker det inte till för att täcka de grundläggande behoven som bostad, el, mat och andra livets nödvändigheter. Att pensionen är låg kan bero på att man varit hemma med barn, hemmafru, man kan ha haft ett låglönejobb. Eller man kan varit utsatt för samhällsinsatser som, t ex, praktikplats där man visserligen betalar skatt som alla andra, men där inkomsten inte är pensionsgrundande. Anledningarna till den usla pensionen är nog lika många som fattigpensionärerna. Och stödet från stat och kommun för att avhjälpa den sneda fördelningen av de pengar vi gemensamt avsatt till pensioner är obefintligt.

Frivilligorganisationer, både sekulära och kyrkliga, kan ibland hjälpa til i krissituationer. Men den ständiga oron för ekonomin skapar oro och depressioner. I värsta fall självmordstankar.

Sverige är ett land där vi gärna ger till olika ändamål. Det må vara Radiohjälpen, Bris, Cancerfonden eller annat som behöver stöd. Men varför inte stödja en fattigpensionär direkt? En summa per månad eller en engångsinsats. Från en tia och uppåt. Känner du någon som är fattigpensionär hjälp till att ge hen en dräglig tillvaro. Varje litet bidrag kan göra skillnad, Hur? Det beror på mottagaren, om hen har ett konto kan du  sätta in några kronor på, kanske via Swish. Du kan säkert komma på något sätt.

Själv är jag också en av fattigpensionärerna. Ekonomin är just nu katastrofal. Tidigare utgifter för, bland annat, sjukvård och medicin, har gjort att jag inte kommit ikapp med finanserna. Hur mycket jag än försökt. De senaste tre månaderna har jag varit tvungen att mer eller mindre leva på luft under cirka en och en halv vecka innan pensionen trillat in.

Så jag tar mer än gärna emot alla bidrag, små som stora, med stor tacksamhet. Swisha gärna en slant till 0760673720.

När jag kommit på fötter ekonomiskt kommer jag att hjälpa andra fattigpensionärer,

Jag kan nås vi mail: me@caisaviksten.se

Mod

För mig är bilden av Tess när hon med höjd knuten näve ställer sig ensam framför demonstrerande nazister en stark symbol för mod. De nassar hon konfronterade var inga snälla typer direkt. Tvärtom. De tillhörde de mest våldsbenägna högerextrema grupperna. Många av dess medlemmar är dömda flera gånger för grova våldsbrott. Det krävs verkligt mod och hängivenhet att göra det Tess gjorde. Hon har blivit en symbol för kampen mot de extrema mörkrets krafter som gör sig allt mer synliga i samhället. Tack Tess! Du ger oss andra hopp och kraft.

tess

Jag får ofta höra att jag är modig, senast häromdagen. Framförallt för att jag är helt öppen med att jag är en transsexuell flata och att jag överallt på nätet uppträder med mitt riktiga namn. Själv tycker jag inte att det är ett dugg modigt. En anledning till min öppenhet är att det gör allt så mycket enklare än att dölja min bakgrund eller vem jag är.En annan är att jag hoppas att jag genom min öppenhet kan minska transfobi och homofobi och också att visa andra det inte behöver vara en katastrof att komma ut ur garderoben och vara öppen med att man är trans eller homo. Eller vilken som helst sak som gör att man bryter mot normen.

Jag har haft tur när det gäller nära och kära, de har utan större problem accepterat den jag är. Jag har inte heller råkat ut för transfobi i någon större utsträckning. Och de blickar eller kommentarer jag mött har jag mer eller mindre struntat i.

Hade min situation varit annorlunda hade det kanske krävt mod att vara så öppen. Som det nu är ser jag det helt enkelt att jag är den jag är. En stolt lesbisk transkvinna.

Vi byggde ett litet vikingaskepp

eka

Min barndoms somrar tillbringade vi i släktens sommarstuga i Ångermanland. Närmare bestämt i byn Lövsta i Graninge, Morfar och mina morbröder byggde stugan i början av femtiotalet och min pappa fixade i ordning den skogbeklädda smått bergiga tomten vid Graningesjön. Familjerna turades om att använda stugan om somrarna. El fanns det inte och dricksvatten fick vi hämta hos farbror Harry och tant Signe några hundra meter bort.

Ett av sjöns huvudtillflöden är Malmån. En vår i slutet av femtiotalet brast en damm uppe i skogarna. Vattnet som forsade ned sopade med sig bron som gick över landsvägen och ställde också till det längs stränderna kring Graningesjön. Bland annat slet sig en del båtar. Inga stora saker, mest små ekor i varierande skick.

Många år senare hittade jag och min bror en av dem, en halvt sjunken flatbottnad eka, vid några träd. Vi hade hittat en tidigare men den var helt oduglig och genomrutten. Det var nog den här också, men någon hade spikat fast en tunn plåt som täckte hela botten. Sedan vi öst ur den kunde vi konstatera att den faktiskt flöt. Vi hämtade några gamla åror som inte användes och rodde hem den. Vi använde den då och då i flera år. Den måste visserligen ösas minst en gång om dagen eftersom den läckte som ett såll. Men för oss dög den att kajka runt med.

Några år senare fick vi för oss att ”förbättra” den. Vi fäste en hässjestör mitt i båten med hjälp av några träklossar vi spikade fas som mastfot. Som segel satte vi fast en gammal hängmatta. Vi var ganska stolta över vårt ”vikingaskepp”.

De närmsta dagarna efter vi byggt färdigt vårt skepp var det kav lugnt. Men så kom det en dag med sommarens kraftigaste vindar. Vi rodde ut en bit och hissade segel. Och jäklar vad det gick! Ekan var ju flatbottnad och mer eller mindre surfade fram över vågornas vita gäss. Det gick inte att styra eftersom båten varken hade köl eller roder. Vi susade fram på sjön tills regnet började ösa ned. Då bestämde vi oss för att vända tillbaks. Men det var ju motvind och att kryssa med vårt flytetyg gick inte, Vi försökte ro men motvinden var stark och regnet tilltog. Så vi rodde in till stranden, drog upp båten och tog skydd under ett träd. När regnet avtog gick vi de, ungefär, två kilometervis seglat tillbaks hem. Några dagar senare hämtade vi hem ekan och mastade av den.

Bilden här ovan togs bra många år senare. Vi var ganska många i stugan den sommaren och jag kände behov av litet lugn och ro. Så jag tog på mig farmors gamla stråhatt, packade läsk, pipa och en packe tidningar och rodde ut en bit. 🙂