Kategoriarkiv: Okategoriserade

Jag kan inte sminka mig

För cirka 15 år sedan skulle jag fixa nya kontaktlinser. Sedan lågstadiet hade jag haft glasögon eller linser. Optikern sa att jag nog hade starr. Hurra tänkte jag. Både mamma och pappa hade starr och båda fick perfekt syn efter att fått nya linser inopererade. Ett besök på Sabbatsbergs ögonklinik bekräftade att jag hade starr. Och efter att jag fått nya linser hade jag bättre syn än jag haft sedan tredje klass.

Den senaste tiden har jag dock sett suddigt på höger öga. För några veckor sedan hade jag fått nog och uppsökte ögonkliniken på SÖS. De konstaterade att jag fått efterstarr. Det vill säga att den inopererade linsen blivit grumlig. Det kan åtgärdas med ett enkelt ingrepp för att tömma linsen på grumligheten. En enkel operation som går relativt snabbt.

Men till dess kan jag inte sminka ögonen. När jag skall lägga på eyeliner på vänster ögonlock måste jag ju blunda och titta med det suddiga högra ögat. Resultatet blir, minst sagt, heltokigt. I övrigt är det mest irriterande, inte handikappande. Och eftersom folkhälsan tycker att jag skall undvika att träffa andra spelar det inte så stor roll, eller hur?

jag. Både mamma och pappa hade starr och båda fick perfekt syn efter att fått nya linser inopererade. Ett besök på Sabbatsbersgs ögonklinik bekkräftade att jag hade starr. Och efer att jag fått nya linser hade jag bättre syn än jag haft sedan tredje klass.

Den senaste tiden har jag dock sett suddigt på höger öga. För några veckor sedan hade jag fått nog och uppsökte ögonkliniken på SÖS. De konstaterade att jag fåt efterstarr. Det vill säga att den inopererade linsen blivit grumlig. Det kan åtgärdas med ett enkelt ingrepp för att tömma linsen på grumligheten. En enkel operation som går relativt snabbt.

Men till dess kan jag inte sminka ögonen. När jag skall lägga på eyeliner på vänster ögonlock måste jag ju blunda med det och titta med det suddiga ögat. Resultatet blir, minst sagt, heltokigt. I övrigt är det mest irriterande, inte handikappande. Och eftersom folkhälsan tycker att jag skall undvika att träffa andra spelar det inte så stor roll, eller hur?

Ett år sedan infarkten

Det är nu ett år sedan jag vaknade vid ettiden natten 31/7. Jag reste mig för att gå på toa. Nästan genast föll jag ihop och trodde jag rest mig för hastigt. Föll åter ihop när jag reste mig från toan. Nu började jag bli orolig. Kände ett tryck över bröstet och det kändes också som jag inte fick nog med luft. Jag misstänkte att det var något KOL-relaterat och ringde 112. De skulle skicka en ambulans genast. För att spara tid drog jag på mig kläder, stoppade mobilen i väskan och gick ned för att möta den.

De lade mig genast på en bår och satte på mig diverse mätgrejor och en så kallad infart vid höger handled. De började genast tala om hjärtinfarkt. Det gjorde mig förvånad eftersom jag, så vitt jag visste, inte hade några hjärtproblem. Men deras apparater visade något annat. De gav mig något via infarten, morfin tror jag, och satte fart mot SÖS. Inga sirener men jag tror de hade blåljuset på. Jag hörde vagt att en av dem pratade med akuten och föreslog att jag skulle direkt in för eventuell operation.

Nu börjar allt bli dimmigt, förmodligen en kombination av infarkten och morfinet.Jag lyftes över på någon sorts bår eller säng och rullades in i vad jag förmodade var en operationssal. Hela tiden var de två ambulanskvinnorna med. Min minnesbild är att de var med hela tiden tills jag flyttades till en avdelning. De gav mig en viss trygghet i dimman, en fast punkt. Undrar om det är vanligt att de är med så länge.

En läkare och en eller två sköterskor tog hand om mig. Mer morfin och kanske annat fick jag. Ultraljuds eller röntgenapparat placerades över mitt bröst. Läkaren förde in något genom min handled och trots att jag var ganska borta förstod jag att det var en stent. Jag har ett minne av att han tittade på en skärm för att se till att den hamnade rätt. Fram till dess hade jag inte känt någon smärta, bara andnöd och att vara ganska väck. Men nu gjorde det ganska ont och jag fick mer morfin. Efter det blir minnena alltmer suddiga minns att jag kördes till ett annat rum.

Vaknade upp och befann mig i ett enkelrum. Jag hade infarten kvar men inget var kopplat till den. Däremot var sladdar kopplade till vad jag förmodade var en monitor av något slag. Min första tanken när skallen klarnat var ”Fan! Nu missar jag resten av Pride.” Jag meddelade resten av styrelsen vad som hänt och de var jättegulliga, frågade om jag behövde något och önskade bättring.

Efter ett tag flyttades jag till en avdelning med fyra sängar. Jag fick flera välkomna besök. Bland andra en väninna, Sigrid, som hämtade en del nödvändiga saker till mig, mobilladdare, dator med mera. Tack! Tack också till alla andra som stöttade mig på allehanda sätt.

Jag tyckte själv att jag återhämtat mig ganska snabbt. Men läkarna var av annan åsikt. De vill helst behålla mig ett tag till men efter tre dagar sa de att det var OK att gå hem bara jag tog det lugnt. Jag hämtade ut medicinen de skrivit ut och tog mig hemöver. Efter några timmar hemma tyckte jag att jag var riktigt kry och tog bussen till Clarion vid Skanstull och Pride House. Där möttes jag av stor förvåning och glada tillrop. Men också av kloka uppmaningar att genast gå hem, vilket jag gjorde. Jag hade planerat att delta i paraden genom att åka i styrelsens bil. Men när jag vaknade på lördagsmorgonen insåg jag att jag var långt ifrån i form för det.

Som den optimist jag är trodde jag att jag skulle vara återställd efter en vecka eller två. Ack vad jag bedrog mig! Jag var trött och orkeslös. Orkade inte med särskilt mycket innan jag måste vila. Jag var inte ens i form för att påbörja rehabträning. Inte förrän i januari. Tränade två gånger i veckan och gjorde framsteg vad gällde styrka, ork uthållighet. Då slog det jävla coronaviruset till. Eftersom jag är 70+ med hjärtproblem och KOL var de stopp för rehabträningen. Under våren fick jag också återkommande symtom som ihållande hosta, rinnande nos och svettningar. Dock var det inte qvid enligt ett prov 19/5. Mitt allmäntillstånd försämrades när träningen och andra aktiviteter inte blev av. Men strax före midsommar fick jag vad jag tror var en lindrig omgång av qvid19. Symtomen var inte som de jag haft tidigare under våren. 6/8 skall jag ta prov för antikroppar. Rehabträningen har åter kommit igång. Nu sker den utomhus med de avstånd som bör iakttagas. Jag har efter en vecka redan börjat känna resultat. Och som den optimist jag är hoppas jag vara i hyfsad form om två eller tre veckor och i toppform om en dryg månad.

Kinky kärlek

 

Jag har under åren skrivit noveller på temat lesbisk kärlek och/eller BDSM. Jag har vis flera tillfällen använt dem som grund till föreställningar där jag berättat dem. Den första var när en väninna lockade mig att deltaga i en föreställning i Uppsala. Jag var rejält nervös men det gick över förväntan så jag gjorde fler framträdanden. Det senaste var på Skogsscenen det sista året Pride Park var i Tanto. Mycket lyckat!

Jag har sammanställt dem i en pdf med tanke på publicering. Jag lät trycka upp ett antal ex som jag gav bort eller sålde. De är nu slut. Men den som är nyfiken på mina erotiska noveller kan ladda hem en pdf här.

Kommentera gärna vad ni tycker om dem.

Puss och pisk
Lady Caisa

Försommar i Mumindalen

Favorit i repris

Det var en strålande försommardag i Mumindalen. Den lilla ängen nedåt havet var fylld av grönt frodigt gräs som just krupit fram ur sin vinterdvala. Blomster i olika färger bröt det gröna, liksom en stig som slingrade sig från skogsbryn till skogsbryn. Mellan träden kunde man skymta havet och höra bruset från dess vågor. Med andra ord den mest idylliska försommaräng man kan tänka sig med surrande insekter och kvittrande fåglar .

Men vad är det som stör idyllen? Ett ilsket muttrande närmar sig, först tyst på avstånd. Sedan allt högre och tydligare. Och så kommer hon fram ur skogsbrynet. Vem? Lilla My naturligtvis. Vem annars skulle vara på så ilsket humör en så strålande försommardag? My har skurit sig en sälgkvist, lång och smidig. “Vem har bett er att sticka upp era huvuden ur jorden”, säger hon argt till blommorna. Och med sälgkvisten slår hon effektivt av blomma efter blomma så det i hennes väg ligger avhuggna huvuden och står tomma stjälkar.

Men plötsligt stannar vår lilla vän upp. Hon vänder huvudet mot havet och lyssnar. “Vad är det där för ohemult frustande och skrik? Månne det är ett sjölejon som är brunstigt?” Hon smyger sakta fram mot den tunna ridå av buskar och träd som döljer strandkanten. “Och på min favoritstrand är det också, odjuret!” muttrar hon medan hon tittar försiktigt fram mellan några videbuskar. “Men doppa mig i honung och kasta mig till lebborna! Det är inte ett sjölejon det är en vit val!” Hon ser en vit kropp som vältrar sig i vågorna, men när valen vänder sig mot henne märker hon att det inte alls är någon val, det är Snorkfröken som spritt naken vältrar runt i vågorna. ”“Nej nu har hon satt sin sista rova! Det är min strand! Där skall ingen stor vit Snorkfröken husera!”” Och med ett ilsket tjut rusar hon nedför strandbranten med sälgspöet i högsta hugg.

”“Kliv genast upp ur mitt vatten!”” skriker hon. Snorkfröken vänder sig förskräckt mot stranden. När hon ser att det är Lilla My som står där röd i ansiktet och viftande med ett sälgspö ser hon sig desperat omkring för att hitta en väg upp ur havet som inte inbegriper att passera den ilskna lilla figuren. Men förgäves, den lilla viken omges av branta klippor, hala av alger där de möter vattnet. “”Ha!”” säger Lilla My. ”“Kom upp och ta ditt straff för att du förorenat MIN badvik!”” Snorkfröken inser att hon inte har något val. På darrande tassar vadar hon mot stranden men stannar till någon meter från den. “”Nå! Kom då! Ingen smutsar ned min badvik ostraffat.”” Med darrande knän och nedsänkt huvud står Snorkfröken framför Lilla My. “”Förlåt mig, snälla My! Jag visste inte att det var din badvik”” ”“Ha! Det spelar ingen roll. Vänd rumpan mot mig. Och det genast!””

Hon vågar inte annat. Kanske skulle det bli ännu värre om hon inte lydde. “”Så där ja.” sa Lilla My. Nu skall den vita rumpan bli rödrandig. Den kommer att se ut som en polkagris!”” Hon låter sälgspöet träffa med ett kraftigt slag. Hon väntade sig ett skrik och att bli ombedd att sluta. Men Snorkfröken har beslutat sig att inte ge henne den tillfredsställelsen. Hon skall uthärda stilla och utan att ge ett ljud ifrån sig. “”Jaså! Det är så det skall bli? Nå då får vi se hur länge det håller.”” Lilla My ger Snorkfröken ännu ett rapp. Hon har nu ett tydligt illrött X på den vita rumpan. Eftersom Lilla My är en flitig twitteranvändare utvidgar hon märket med två raska rapp så att det bildar ett #-mönster. Snorkfröken är hela tiden tyst och stilla som en stenstod.

“”Det blev ett vackert märke, men det är för smala ränder. Jag tror att jag måste bättra på litet. Fyra rapp på varje linje blir nog bra. Det blir 16 rapp om jag räknat rätt. Håll nu rumpan stilla så jag inte missar och måste göra om det.”” De första fyra fyller på mönstret, och Snorkfröken håller ut. Ytterligare fyra och rumpan börjar darra. Vid de följande fyra gnyr Snorkfröken till av smärta. ”“Nå, gnäll du din badtjuv. Du kommer ändå inte undan de sista fyra!”” Nu kan Snorkfröken inte hålla sig längre. För varje slag av sälgspöet skriker hon till av smärta.

Nu inträffar det otroliga. Den ilskna Lilla My mjuknar till sinnet. Hon tar tag i Snorkfröken, vänder henne mot sig och ser det tårdränkta ansiktet. Försiktigt slickar och kysser hon bort tårarna samtidigt som hon sakta smeker Snorkfrökens rumpa, känner värmen i de röda valkarna som täckte den.

”“Allt det där salta gjorde mig törstig. Och havsvattnet är ju lika salt. Lägg dig på rygg och sära benen!”” Snorkfröken förstod inte hur det skulle kunna släcka Lilla Mys törst. Men nu hade hon kommit in i vanan att lyda henne så hon gjorde som hon blivit tillsagd. Lilla My lade upp Snorkfrökens tassar på sina små axlar och dök rakt ned i muttan. “”Men den är ju alldeles plaskvåt! Jag tror du tyckte om piskningen”.” “”Mmm”” mumlade Snorkfröken. Lilla My använde tungan på Snorkfrökens fitta så skickligt och effektivt att Snorkfröken strax fick en hejdundrande orgasm.

Och det var så det gick till då de två blev ett par och flyttade ihop. Efter två år vigdes de av Hemulen med alla innevånare i Mumindalen som bröllopsgäster. Och Lilla My och Snorkfröken levde lyckliga tillsammans i många år. Dock blev det så småningom ont om sälg i den lilla idylliska Mumindalen.

Två månaders självkarantän.

Eftersom jag är 71, har högt blodtryck och kol tillhör jag riskgrupperna med råge. Jag borde ju inte bara undvika kontakt med andra utan också fixa någon som handlar åt mig. Den fysiska distansen håller jag om jag går utanför dörren här hemma. Men handlar gör jag själv. Dock gör jag det vid de tider det är lite folk i butikerna här kring Södra Station.
 
De enda jag haft kontakt med i verkligheten de senaste två månaderna är hemtjänsten som kommer och städar var fjortonde dag. Egentligen behöver jag det inte men de ville så gärna att jag skulle hänga på förslaget. Och för drygt 300 i månaden är det värt det.
 
Efter min infarkt började jag med rehabträning. Den år ungefär som vanlig träning på ett gym. Jag körde två gånger i veckan. Men nu är det slut med det. Eller rättare sagt är rehabträningen satt på paus till det här är över. En del träning kan jag göra hemma, men det är svårt ibland att finna motivationen.
 
Det här med tidens gång är knepigt under isoleringen. Dagarna kan ibland kännas olidligt långa. Å andra sidan går veckorna otroligt fort. Jag har ju inget att hänga upp tiden på eftersom alla dagar är likadana.
 
Styrelsemötena i Stockholm Pride via nätet har varit välkomna avbrott i monotonin. Facebook och andra plattformar har också gjort att den fysiska isoleringen blivit lättare att uthärda.
 
Jag har haft en del symtom som tyder på att jag kan ha haft corona. Känner mig litet småkrasslig hela tiden.
 
Det har blivit en massa TV-tittande de här månaderna. Har upptäckt en hel del serier.
 
Längtar verkligen efter att det här skall gå över. Och det verkar ju som Stockholm närmar sig den omtalade flockimuniteten.
 
Jag skall göra ett rejält försök att ta itu med träningen. Och också att regelbundet ta promenader, kanske ta med kameran som jag nyss hämtade ut från pantbanken. Dels för att ge mig själv en anledning att ta mig ut, dels för att föreviga Södermalm i coronatider.
 
Hoppas vi ses snart i verkligheten i vårt vackra Stockholm. En bärs på en uteservering på Söder, ett parkhäng med vänner….

Nio månaders karantän

Det var våren 1951. Min lillebror var smittbärare av paratyfus, bara smittbärande, inte sjuk. Men det ansågs att han i alla fall måste isoleras. Han var cirka nio månader och sattes i karantän i nio månader. Det gick en epidemi av paratyfus över landet. Dock av en annan typ än den brorsan hade. Mamma och pappa fick inte gå in i rummet där han var, bara se honom genom en glasruta. Och personalen som såg till honom bar naturligtvis skyddskläder. De kunde iaf mata och leka med honom. Lyckligtvis kom efter någon månad en kvinna med samma paratyfus in på Epidemisjukhuset. Hon lades in på samma rum som min bror. På så sätt fick han en extra mamma under den period då han börjde lära sig att gå och att prata. Och, inte minst, mänsklig närhet och värme. Jag tror inte han tog någon skada av den långa vistelsen. Men våra föräldrar måste ha haft en väldigt jobbig tid.

Det här med att dejta

Jag har inte riktigt fattat vad det innebär. Är det att träffa någon, förmodligen via nätet, och att båda hoppas/förutsätter att det skall leda till något?

De förhållanden jag haft har oftast börjat på helt andra sätt. Hon som blev mor till mina barn träffade jag på Gärdet vid en vietnamdemonstration -67. Pratade med henne när min kusin dök upp. Han erbjöd sig att skjutsa hem henne. Ungefär när vi på Nynäsvägen passerade Söderstadion kysstes vi plötsligt. Vi var ihop i många år och fick två barn.

Ett annat förhållande började på en klubb i Stockholm. Också den gången fann jag mig plötsligt i en intensiv het kyss. Så har det nästan alltid varit.

De onenightstands och korta förhållanden jag har haft har också följt samma mönster. Möten som börjat på nätet och varit mer eller mindre inriktade på att hamna i säng eller inleda någon sorts förhållande har varit mer eller mindre misslyckade.

I skrivande stund är jag alldeles singel. Har ni några tips på hur en 71-år gammal lesbisk transkvinna skall göra för att finna någon?

NU ÄR DET SLUT!

I DAG, 29/1, KLOCKAN TIO RÖKER JAG MIN SISTA CIGG!

Efter infarkten bestämde jag mig för att sluta röka tobak. Det har gått sisådär. Under perioder, som mest fjorton dagar, har jag varit rökfri. Men så har jag återfallit – börjat med skiten igen. Det enda positiva i den delen är att jag vid återfallen rökt max ett paket om dagen medan jag före infarkten drog i mig uppåt två eller tre paket om dagen.

De tidigare försöken inbegrep både plåster och ecigg. Nu blir det enbart ecigg. Jag har flera delikata smaker av ejuice. Samtliga med nikotin, dock med ganska låg nivå. Så begäret efter nikotin är egentligen inte ett problem. *konspirationsläge* Är det något annat i cigaretter som de stoppat i som ökar beroendet för att få oss fast? *slut på konspirationsläge* Mycket av problemen med att sluta beror på (o)vana. Att tända en cigg i vissa situationer till exempel och också vanan att göra något med händer och mun. Ecigg hjälper både med nikotinabstinens och pysslandet.

Tillfällen då jag får impulsen att tända en cigg är, till exempel. då jag går ut genom porten, lämnar en affär och liknande. Jag känner alltså inget egentligt behov vid de tillfällena. Då är det smidigt att ha med sig en eller två mindre eciggmakapärer. Från och med idag skall jag alltid ha med mig de två Innokin Gala jag har och se till att de är laddade och välfyllda.

NU SKALL CAISA BEFRIA SIG FRÅN TOBAKSPLUTOKRATERNA!

Aj, aj, aj!

Efter gårdagens rehabträning har jag rejäl träningsvärk i benen.

Det blev en rejäl genomkörare. Det har ju varit ett långt uppehåll på grund av helgerna. Men huga vad skönt det var att komma igång igen.  Jag borde ha kört det schema jag fått för att köra hemma. Men det bidde tyvärr inte mycket av det, förrän de senaste dagarna. Inte heller har det blivit mycket av de dagliga promenaderna. Där skyller jag på det tråkiga vädret. Okul att ge sig ut utan mål i gråväder och kyla. Lägg därtill blåst och regn så inser ni hur oinspirerad jag varit.

Men nu när helgerna är över och årshjulet är i startläge skall jag satsa på att snart vara i form. Till att börja med i ”normal” form, den siktar jag på att uppnå senast i slutet av februari.  Nästa mål blir att jogga/springa några kilometer utan att känna det som om jag håller på att stupa. Och under Prideveckan skall jag vara med i Run for Pride.

Även om jag gnäller litet idag över träningsvärken så känner jag mig nöjd, glad, stolt och tillfreds. Ser verkligen fram emot måndag och nästa träningspass. Kommer att köra varje måndag och fredag.

 

Lorem ipsum är tråkigt!

Vid layout och liknande används ofta den meningslösa texten Lorem ipsum, kolla länken för en förklaring till varför. Ser inget kul ut alls, om man inte kan latin.

lorem-ipsum

Jag snubblade över en text som konstruerats på samma sätt. Skillnaden är att den bygger på Nietzsches texter på engelska. Håll till godo, använd och sprid den. 🙂

Zarathustra sexuality deceptions god faithful ocean value christian faithful mountains disgust decieve play christianity. Madness burying society enlightenment salvation love endless marvelous gains ocean sexuality victorious disgust. Mountains convictions eternal-return disgust war. Aversion superiority decieve faith self chaos reason insofar contradict of against virtues burying. Convictions horror burying spirit insofar aversion eternal-return mountains faithful contradict.

Selfish gains law ultimate hope evil abstract decrepit insofar. Aversion justice christianity transvaluation law enlightenment derive oneself zarathustra. War aversion disgust ultimate god deceptions selfish joy. Madness society decrepit victorious free endless against spirit decieve morality spirit joy. Ultimate christian law transvaluation noble snare disgust mountains will madness.

Convictions spirit revaluation madness self. Salvation merciful truth eternal-return law hope passion play prejudice free war sexuality. Virtues ascetic christian sea salvation oneself christianity ubermensch grandeur spirit ultimate faithful decieve war. Ocean will revaluation suicide pious transvaluation mountains insofar contradict mountains. Suicide pious self disgust deceptions hope noble endless joy play decieve ultimate horror. Grandeur ideal christian truth spirit salvation transvaluation reason christianity aversion.

Depths contradict merciful decrepit ubermensch evil truth. Right selfish ascetic good chaos christian will gains virtues. Enlightenment joy will chaos overcome spirit overcome depths reason horror intentions.

Reason christian spirit free suicide reason spirit. Good merciful ultimate will zarathustra ultimate. Intentions burying ideal law joy. Ascetic aversion virtues war of suicide ideal madness.

Passion will inexpedient transvaluation abstract love self christian hatred. Endless pinnacle abstract insofar dead victorious. Dead passion enlightenment insofar strong ascetic disgust holiest against war sea.