Kategoriarkiv: Okategoriserade

RÖSTA I KYRKOVALET!

När jag var i övre tonåren tänkte jag gå ur svenska kyrkan. Men då sa min kloka farmor, som inte var troende. ”Nej gör inte det. Kyrkan påverkar mycket i samhället. Så stanna kvar så du kan rösta. Vi måste se till att reaktionärerna inte tar över.”

Så jag stannade kvar och har röstat sedan dess och förtidsröstade i veckan.

Rösta du också om du kan. I år är det viktigare än på länge. SD kraftsamlar för att ta makten. Stoppa dem med din valsedel!

Jag är tillbaka!

Det var hiskeligt länge sedan jag senast bloggade. Men nu är jag tillbaka.

back.png

Anledningarna att jag varit tyst här på bloggen är många. En hel delhar hänt under sommaren. Vi börjar väl med det trevligaste?

Midsommar tillbringade jag, liksom förra året, hos en väninna i Järna. Tack Åsa för din gästfrihet! Vi var väl cirka ett tiotal som tagit oss ut på landet. Som tur var var det inga trafikproblem. Förra året inträffade ju broolyckan i Södertälje. Årets firande var mycket lyckat. Sill och potatis blev det förstås liksom andra läckerheter. Och icke att förgömma snaps, öl och andra goda drycker. Mycket sjungande och intressanta samtal blev det också innan jag framåt midnatt fick bilskjuts till stationen och pendeln (där jag såg ut så här).

midsommar

Under sommaren var jag också på några annorlunda parkhäng. Hur då annorlunda? Parkhäng är väl bara medhavd dryck och eventuellt något att äta? Nja, inte de här. Visserligen tog man med sig dricka men en vän försåg oss med föda. Han hade dels med sig färdiglagat dels lagade han på plats. Kokt, grillat och friterat. Det vi andra bidrog med var vårt trevliga sällskap och penningar efter förmåga. Tack Mojj, det var utsökt! Och nu är standarden satt för nästa sommar. 🙂

picknick.jpg

Sommarens höjdpunkt var, som vanligt, Stockholm Pride. I år var det mitt nionde år som volontär. Det är kul, lärorikt och vanebildande. Prova själv nästa år om du inte redan gjort det. Nästa år är Sverige värd för Europride, en vecka i Göteborg sedan två veckor i Stockholm. Så behovet av volontärer är större än vanligt.

Som alltid var jag husvärd i Pride House. I år stationerad i Kafé Klara. I år hade jag inga programpunkter där jag medverkade. Förutom visningen av filmen Fanklubb där jag är med i en roll.

Efter fredagens avslut i House begav vi oss en hel drös till parken med pridebussen för att bevittna när två av våra volontärer gifte sig. Fint och vackert. Jag kunde inte hindra några tårar av rörelse.

pridebrudar.jpg

Men allt har inte varit rosenrött. I vintras drabbades jag av depression. Jag insåg det inte då utan tillskrev symtomen till andra diagnoser. Efter att min husläkare eliminerat dem en efter en ansåg hon att det var depression. Något hon föreslagit flera gånger tidigare men som jag avfärdat. Jag lät mig, efter stor tvekan, övertalas att prova antidepressiv medicin. Jag var rädd att det skulle döva alla känslor. Men det blev tvärtom. Innan var det mesta en enda mörkgrå massa. Men efter cirka en månad märkte jag en stor skillnad. Nu var känslorna där kraftigare än förut, både de positiva och negativa. Och min apati var som bortblåst.

En effekt depressionen hade på mitt liv var att jag, i den gråa apatin, blev ytterst slarvig med ekonomin. Och det är först på senare tid jag börjat få ordning på den.

Men nu ser jag ljusare på allt och hoppas på en riktigt härlig höst. Till exempel skall jag medverka i en webserie. Vi skall göra Fanklubb i serieformat och lägger upp de första pilotavsnitten på You Tube senare i år.

Ett skitår med guldkanter

På så många sätt var 2016 ett riktigt skitår. I världen, i Sverige och på ett personligt plan. Men det fanns också guldkanter som inger hopp om att 2017 blir bättre. Peppar, peppar!

I världen har vi haft kriget och brotten mot mänskligheten i Syrien med omnejd. Fega terrorattacker har drabbar civila. I USA valdes den reaktionära virrpannan Trump till president. För att nämna några exempel på jävligheter.

I Sverige har vi ett allt större gap mellan de som har mycket mer än det de behöver och de som lever på eller under fattigdomsgränsen. Andelen fattigpensionärer blir allt större. I sin rädsla för fascisterna i SD blir politikerna allt mer främlingsfientliga, Nassarna demonstrerade öppet på våra gator. Näthatet och rassarnas våld ökade.

På det personliga planet har det inte heller varit så muntert. Pensionen är ganska usel minst sagt. Hälsan har det varit litet si och så med. Och jag är fortfarande singel. Inte ens en flört eller ett one night stand. 🙂

Men över till guldkanterna.

På den internationella arenan ser jag inga tecken på att det blir bättre. Hoppet står till att andra lyckas hålla Trump i shack. Eller, ännu hellre, att han ställs inför riksrätt och avsätts. Motgångarna för IS gör förhoppningsvis att terroristattackerna minskar eller upphör. Vad gäller övriga jävligheter kan jag bara hoppas.

I Sverige ser jag mer hopp. Motståndet mot nassar, rasister och näthatare är starkt och blir alltmer synligt. Både på nätet och IRL. De sociala orättvisorna uppmärksammas allt mer. Liksom maktmissbruk och korruption.

På det personliga planet är guldkanten stor, trots ovanstående. Första februari checkade jag in på Karolinska och fick min könsbekräftande operation. Är nu stolt innehavare av en sprillans ny fitta! Vid den andra operationen,där det sista fixades, fick jag också bröstimplantat eftersom mina egna var väldigt små trots flera år med hormoner. Andra guldkanter var RFSLs kongress i Malmö och Pridekonferensen i Halmstad. Att vara inbjuden till Dala Pride i Falun var en stor ära. Högdalen Pride var verkligt lyckat. Premiär på två långfilmer jag var med i och en kortfilm om mig stärkte självförtroendet. Liksom de fantastiska bilder Genusfotografen tog av mig. Förutom att de kan ses på Wikimedia var de också utställda på Livrustkammaren.I de värsta ekonomiska kriserna fick jag hjälp av underbara vänner och också av människor jag knappt känner. Så på det hela taget så måste jag nog säga att för mig själv överväger det positiva.

Och jag ser fram mot 2017 med hopp och tillförsikt att det skall bli ett år som jag om ett år ser tillbaks på med glädje.

Många bäckar små

waterfalls-streams-river-stones-moss-rocks-nature-plants-1920x1200

Många pensionärer, särskilt kvinnor, är vad man kallar fattigpensionärer.Av olika anledningar räcker inte pensionen till. Trots bostadsbidrag och garantipension räcker det inte till för att täcka de grundläggande behoven som bostad, el, mat och andra livets nödvändigheter. Att pensionen är låg kan bero på att man varit hemma med barn, hemmafru, man kan ha haft ett låglönejobb. Eller man kan varit utsatt för samhällsinsatser som, t ex, praktikplats där man visserligen betalar skatt som alla andra, men där inkomsten inte är pensionsgrundande. Anledningarna till den usla pensionen är nog lika många som fattigpensionärerna. Och stödet från stat och kommun för att avhjälpa den sneda fördelningen av de pengar vi gemensamt avsatt till pensioner är obefintligt.

Frivilligorganisationer, både sekulära och kyrkliga, kan ibland hjälpa til i krissituationer. Men den ständiga oron för ekonomin skapar oro och depressioner. I värsta fall självmordstankar.

Sverige är ett land där vi gärna ger till olika ändamål. Det må vara Radiohjälpen, Bris, Cancerfonden eller annat som behöver stöd. Men varför inte stödja en fattigpensionär direkt? En summa per månad eller en engångsinsats. Från en tia och uppåt. Känner du någon som är fattigpensionär hjälp till att ge hen en dräglig tillvaro. Varje litet bidrag kan göra skillnad, Hur? Det beror på mottagaren, om hen har ett konto kan du  sätta in några kronor på, kanske via Swish. Du kan säkert komma på något sätt.

Själv är jag också en av fattigpensionärerna. Ekonomin är just nu katastrofal. Tidigare utgifter för, bland annat, sjukvård och medicin, har gjort att jag inte kommit ikapp med finanserna. Hur mycket jag än försökt. De senaste tre månaderna har jag varit tvungen att mer eller mindre leva på luft under cirka en och en halv vecka innan pensionen trillat in.

Så jag tar mer än gärna emot alla bidrag, små som stora, med stor tacksamhet. Swisha gärna en slant till 0760673720.

När jag kommit på fötter ekonomiskt kommer jag att hjälpa andra fattigpensionärer,

Jag kan nås vi mail: me@caisaviksten.se

Mod

För mig är bilden av Tess när hon med höjd knuten näve ställer sig ensam framför demonstrerande nazister en stark symbol för mod. De nassar hon konfronterade var inga snälla typer direkt. Tvärtom. De tillhörde de mest våldsbenägna högerextrema grupperna. Många av dess medlemmar är dömda flera gånger för grova våldsbrott. Det krävs verkligt mod och hängivenhet att göra det Tess gjorde. Hon har blivit en symbol för kampen mot de extrema mörkrets krafter som gör sig allt mer synliga i samhället. Tack Tess! Du ger oss andra hopp och kraft.

tess

Jag får ofta höra att jag är modig, senast häromdagen. Framförallt för att jag är helt öppen med att jag är en transsexuell flata och att jag överallt på nätet uppträder med mitt riktiga namn. Själv tycker jag inte att det är ett dugg modigt. En anledning till min öppenhet är att det gör allt så mycket enklare än att dölja min bakgrund eller vem jag är.En annan är att jag hoppas att jag genom min öppenhet kan minska transfobi och homofobi och också att visa andra det inte behöver vara en katastrof att komma ut ur garderoben och vara öppen med att man är trans eller homo. Eller vilken som helst sak som gör att man bryter mot normen.

Jag har haft tur när det gäller nära och kära, de har utan större problem accepterat den jag är. Jag har inte heller råkat ut för transfobi i någon större utsträckning. Och de blickar eller kommentarer jag mött har jag mer eller mindre struntat i.

Hade min situation varit annorlunda hade det kanske krävt mod att vara så öppen. Som det nu är ser jag det helt enkelt att jag är den jag är. En stolt lesbisk transkvinna.

Vi byggde ett litet vikingaskepp

eka

Min barndoms somrar tillbringade vi i släktens sommarstuga i Ångermanland. Närmare bestämt i byn Lövsta i Graninge, Morfar och mina morbröder byggde stugan i början av femtiotalet och min pappa fixade i ordning den skogbeklädda smått bergiga tomten vid Graningesjön. Familjerna turades om att använda stugan om somrarna. El fanns det inte och dricksvatten fick vi hämta hos farbror Harry och tant Signe några hundra meter bort.

Ett av sjöns huvudtillflöden är Malmån. En vår i slutet av femtiotalet brast en damm uppe i skogarna. Vattnet som forsade ned sopade med sig bron som gick över landsvägen och ställde också till det längs stränderna kring Graningesjön. Bland annat slet sig en del båtar. Inga stora saker, mest små ekor i varierande skick.

Många år senare hittade jag och min bror en av dem, en halvt sjunken flatbottnad eka, vid några träd. Vi hade hittat en tidigare men den var helt oduglig och genomrutten. Det var nog den här också, men någon hade spikat fast en tunn plåt som täckte hela botten. Sedan vi öst ur den kunde vi konstatera att den faktiskt flöt. Vi hämtade några gamla åror som inte användes och rodde hem den. Vi använde den då och då i flera år. Den måste visserligen ösas minst en gång om dagen eftersom den läckte som ett såll. Men för oss dög den att kajka runt med.

Några år senare fick vi för oss att ”förbättra” den. Vi fäste en hässjestör mitt i båten med hjälp av några träklossar vi spikade fas som mastfot. Som segel satte vi fast en gammal hängmatta. Vi var ganska stolta över vårt ”vikingaskepp”.

De närmsta dagarna efter vi byggt färdigt vårt skepp var det kav lugnt. Men så kom det en dag med sommarens kraftigaste vindar. Vi rodde ut en bit och hissade segel. Och jäklar vad det gick! Ekan var ju flatbottnad och mer eller mindre surfade fram över vågornas vita gäss. Det gick inte att styra eftersom båten varken hade köl eller roder. Vi susade fram på sjön tills regnet började ösa ned. Då bestämde vi oss för att vända tillbaks. Men det var ju motvind och att kryssa med vårt flytetyg gick inte, Vi försökte ro men motvinden var stark och regnet tilltog. Så vi rodde in till stranden, drog upp båten och tog skydd under ett träd. När regnet avtog gick vi de, ungefär, två kilometervis seglat tillbaks hem. Några dagar senare hämtade vi hem ekan och mastade av den.

Bilden här ovan togs bra många år senare. Vi var ganska många i stugan den sommaren och jag kände behov av litet lugn och ro. Så jag tog på mig farmors gamla stråhatt, packade läsk, pipa och en packe tidningar och rodde ut en bit. 🙂

Min Pride 2016

Som vanligt jobbade jag som volontär i Pride House. Det är åttonde året om jag räknat rätt.

Det är alltid lika härligt att träffa gamla och nya volontärer. Stämningen i gänget är alltid på topp. Det lilla gnissel som oundvikligen uppstår i en så stor grupp löses snabbt. I år var jag stationerad på Ekoteket. Många intressanta, och ibland roliga, inslag fick jag höra. Det som fastnat mest i minnet var ett om hur en kan använda kulturen i kampen.

Tisdag kväll blev en transkvinna nekad att köpa cigaretter i en butik på Drottninggatan. För jävligt tyckte jag och många andra. Postningarna om det fick enorm spridning, det togs också upp av tidningar, radio och TV.

Jag satt  på tisdagen i en panel som handlade om att PRO skall starta PRO Regnbågen. Hoppas verkligen att det blir av.

På onsdagen hade Wikimedia en utställning på Livrustkammaren. Temat var underklädesmodeller som inte följer normen. Jag var en av dem. 🙂 Tre snygga bilder på mig. 😉 De, och andra, kommer att bli tillgängliga på Wikimedia.

Från utställningen
Från utställningen

Sista dagen i House var det min tur att stå på scenen i Kafé Klara. Jag talade om min långa resa, hur jag blivit den kvinna jag är idag. Det blev mycket uppskattat och blev mer ett samtal än ett föredrag.

Årets Pride avslutades för min del på fredagskvällen. Vi träffades ett gäng flator från en Facebookgrupp i Humlan. Härligt att få se alla IRL som jag inte mött tidigare. Jag hade med mig en flaska vin som jag tömde alltför fort. Snubblade hem redan vid niotiden. 🙂 Jag hade tänkt gå till parken men var inte i form för det.

Någon parad blev det inte för mig i år. 🙁 Blev hemma i ngn magåkomma. Den gick snabt över men inte i tid. 🙁

Det är alltid lika roligt att träffa nya och gamla vänner som jag kanske inte ser mer än på Priden eftersom de är utspridda över landet.

Om ett år är det dags igen. Då ställer jag upp som volontär igen.

Fem månader har gått

sedan jag fick min könsbekräftande operation.

Och jag måste säga att jag är mycket nöjd. Frånsett en liten incident efter två veckor hemma då en yttepytten liten bit vävnad i de yttre delarna dog och måste klippas bort har läkandet gått som förväntat.

Dock känner jag fortfarande smärta ibland runt själva neovaginan, som läkarna kallar min nya fina fitta. Enligt min kirurg, Kalle, kan det dröja upp till sex månader innan den smärtan försvinner helt.

Två gånger om dan kör jag också stavträning. Det innebär att jag för in en dildoliknande sak och låter den vara inne i en halvtimme. Detta för att musen inte skall växa ihop.

Och efter sommaren är det dags för nästa operation. Småjusteringar och tillsnyggningar av muttan skall göras. Då skall jag också få påfyllning i brösten som i dagsläget är väldigt små. Inga stora bomber men en storlek som passar min långa smala kropp.

Om ni går och ser utställningen Fittröra kan ni se min mus. Det lär dock vara svårt att se vilken som är min. 🙂 Det är också möjligt att ni kan komma att se mig på den utställning WikiMedia har i Livrustkammaren under Stockholm Pride. Om det blir de avklädda och/eller påklädda bilderna vet jag inte.

Jag har några gånger vaknat av att jag fått orgasm. 😉 Och härom morgonen gav jag mig själv en i vaket tillstånd. Härligt! Nu vet jag att den delen funkar. 😉

 

Gammalt blir som nytt!

Efter en del strul för något år sedan försvann de flesta inläggen i den här bloggen. Men i går hittade jag en backup som i alla fall innehöll en del tidigare inlägg. Jag har nu återställt den på en domän jag inte använder. De inlägg som fins där är:

  • Jag älskar katter. En massa bilder på katter
  • Marsvin är söta. Mer bilder
  • Hormoner och orgasmer. Hur hormoner påverkat mig.
  • Nu är jag officiellt en kvinna. Om när jag fick nytt personnummer och namn.
  • Våld och trakasserier mot HBTQ-personer.

Du hittar dem här.

Länkarna på den sidan fungerar inte. Klickar du på dem kommer du tillbaks till den här bloggen. Alla blogginläggen är på samma sida, det är bara att skrolla.

<3 Caisa