Alla inlägg av Caisa

Min Pride 2016

Som vanligt jobbade jag som volontär i Pride House. Det är åttonde året om jag räknat rätt.

Det är alltid lika härligt att träffa gamla och nya volontärer. Stämningen i gänget är alltid på topp. Det lilla gnissel som oundvikligen uppstår i en så stor grupp löses snabbt. I år var jag stationerad på Ekoteket. Många intressanta, och ibland roliga, inslag fick jag höra. Det som fastnat mest i minnet var ett om hur en kan använda kulturen i kampen.

Tisdag kväll blev en transkvinna nekad att köpa cigaretter i en butik på Drottninggatan. För jävligt tyckte jag och många andra. Postningarna om det fick enorm spridning, det togs också upp av tidningar, radio och TV.

Jag satt  på tisdagen i en panel som handlade om att PRO skall starta PRO Regnbågen. Hoppas verkligen att det blir av.

På onsdagen hade Wikimedia en utställning på Livrustkammaren. Temat var underklädesmodeller som inte följer normen. Jag var en av dem. 🙂 Tre snygga bilder på mig. 😉 De, och andra, kommer att bli tillgängliga på Wikimedia.

Från utställningen
Från utställningen

Sista dagen i House var det min tur att stå på scenen i Kafé Klara. Jag talade om min långa resa, hur jag blivit den kvinna jag är idag. Det blev mycket uppskattat och blev mer ett samtal än ett föredrag.

Årets Pride avslutades för min del på fredagskvällen. Vi träffades ett gäng flator från en Facebookgrupp i Humlan. Härligt att få se alla IRL som jag inte mött tidigare. Jag hade med mig en flaska vin som jag tömde alltför fort. Snubblade hem redan vid niotiden. 🙂 Jag hade tänkt gå till parken men var inte i form för det.

Någon parad blev det inte för mig i år. 🙁 Blev hemma i ngn magåkomma. Den gick snabt över men inte i tid. 🙁

Det är alltid lika roligt att träffa nya och gamla vänner som jag kanske inte ser mer än på Priden eftersom de är utspridda över landet.

Om ett år är det dags igen. Då ställer jag upp som volontär igen.

Öppen och fri.

blogga

Den som följt mig på sociala medier och i mina bloggar vet att jag är mycket öppen med att jag är en transsexuell lesbisk kvinna. Jag använder ju till och med mitt eget namn så gott som överallt. En del har påpekat att jag kanske är alltför öppen. Men det har sina randiga skäl och rutiga orsaker.

En anledning är att jag vill dra mitt lilla strå till stacken för att göra folk medvetna om att vi transsexuella  finns mitt bland alla andra. Ett av många könsuttryck. Det medvetandet har ökat betydligt på senare år. Mycket tack vare kvinnor som Saga Becker, Alexa Lundberg, Laverne Cox och andra. Vi har dem att tacka för mycket.

Ett annat skäl är att jag tycker om att skriva och att hänga på olika sociala nätverkssiter. Och eftersom en stor del av min identitet är att jag är både lesbisk, HBTQ-aktivist och transkvinna finner jag ingen anledning att dölja eller tona ned det. Det vore att förneka mig själv. Så mitt val är att mer eller mindre avstå från internet, ljuga om mig själv eller vara helt öppen. För mig var valet enkelt. Men jag vill inte på något sätt nedvärdera de som av olika anledningar valt att inte vara så öppna, vad anledningarna än kan vara. Hoppas bara att jag och andra kan vara en uppmuntran och ett stöd.

Jag får ibland höra att jag är modig. Att jag är så öppen har inte med mod att göra. Det är mer något som jag känner att jag vill göra, något jag måste göra. Jag är ju också i den lyckliga situationen att inte behöva ta hänsyn till familjen, släkten eller jobbet.  Att jag skulle vara modig har jag bloggat om tidigare här.

Att jag är så öppen gör att jag kan var fri att vara mig själv fullt ut. Jag behöver inte vara orolig för att bli ”outad”.

Och naturligtvis finns det mycket i mitt liv som jag inte skriver om på på nätet. Främst personliga saker som ibland är ointressanta, ibland är för personliga och ibland för att andra inblandade inte vill synas på nätet.

Lämna mer än gärna kommentarer och synpunkter både på det här inlägget och på att vara öppen.

Fem månader har gått

sedan jag fick min könsbekräftande operation.

Och jag måste säga att jag är mycket nöjd. Frånsett en liten incident efter två veckor hemma då en yttepytten liten bit vävnad i de yttre delarna dog och måste klippas bort har läkandet gått som förväntat.

Dock känner jag fortfarande smärta ibland runt själva neovaginan, som läkarna kallar min nya fina fitta. Enligt min kirurg, Kalle, kan det dröja upp till sex månader innan den smärtan försvinner helt.

Två gånger om dan kör jag också stavträning. Det innebär att jag för in en dildoliknande sak och låter den vara inne i en halvtimme. Detta för att musen inte skall växa ihop.

Och efter sommaren är det dags för nästa operation. Småjusteringar och tillsnyggningar av muttan skall göras. Då skall jag också få påfyllning i brösten som i dagsläget är väldigt små. Inga stora bomber men en storlek som passar min långa smala kropp.

Om ni går och ser utställningen Fittröra kan ni se min mus. Det lär dock vara svårt att se vilken som är min. 🙂 Det är också möjligt att ni kan komma att se mig på den utställning WikiMedia har i Livrustkammaren under Stockholm Pride. Om det blir de avklädda och/eller påklädda bilderna vet jag inte.

Jag har några gånger vaknat av att jag fått orgasm. 😉 Och härom morgonen gav jag mig själv en i vaket tillstånd. Härligt! Nu vet jag att den delen funkar. 😉

 

Gammalt blir som nytt!

Efter en del strul för något år sedan försvann de flesta inläggen i den här bloggen. Men i går hittade jag en backup som i alla fall innehöll en del tidigare inlägg. Jag har nu återställt den på en domän jag inte använder. De inlägg som fins där är:

  • Jag älskar katter. En massa bilder på katter
  • Marsvin är söta. Mer bilder
  • Hormoner och orgasmer. Hur hormoner påverkat mig.
  • Nu är jag officiellt en kvinna. Om när jag fick nytt personnummer och namn.
  • Våld och trakasserier mot HBTQ-personer.

Du hittar dem här.

Länkarna på den sidan fungerar inte. Klickar du på dem kommer du tillbaks till den här bloggen. Alla blogginläggen är på samma sida, det är bara att skrolla.

<3 Caisa

Jag har noll och intet förtroende för organiserad religion.

Det gäller framför allt de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam för att ta dem i kronologisk ordning. De har tillsammans tagit livet av miljontals människor och förtryckt och förföljt många fler miljoner. En del andra organiserade religioner har förvisso inte legat långt efter, men de abrahamitiska intar en särställning. Dels på grund av sin storlek men framför allt genom det lidande de åsamkat mänskligheten som helhet.

Men, säger en del företrädare för dessa religioner, se på den eller den texten i vår heliga skrift eller den eller den utmärkta företrädaren för vår religion. Det är exempel på hur kärleksfull och tolerant vår religion egentligen är. Och visst kan man hitta delar i texterna som är positiva. Medkännande, goda och kärleksfulla representanter för dessa religioner kan man också hitta genom historien. Men det totala avtryck de lämnat i historien är dock förtryck, förföljelse och våld.

Så, undrar du, är jag ateist? Nej det kan jag inte påstå. Jag tror att det finns någon intelligens som vi ännu inte förstår, men ibland kan ana. För min del har jag valt att se denna intelligens som en gudinna. En kombination av de historiska gudinnor som på olika sätt känns som ”mina”. Hathor, Isis, Aphrodite, Fröja, Ishtar för att nämna några.

freja

Jag kan inte påstå att jag ”tror” på denna min konstruktion av den intelligens vi ännu inte förstår. Men som en konkretisering fungerar den för mig. Jag skickar då och då en tacksamhetens tanke till denna min gudinna. Och innan jag somnar tackar jag henne för den dag som varit. Varje morgon hälsar jag henne.

Ibland i det hypnagogiska tillstånd som kan inträffa vid insomnandet har jag till och med tyckt mig ha en direkt kommunikation och dialog med henne.

Jag förvägrar ingen människa att tro eller inte tro på det hen väljer. Det är resandes ensak. Men den som förnekar andras rätt att tänk fritt, eller till och med förföljer oliktänkande tar jag avstånd från och bekämpar så gott jag kan.

 

Nu skall det bli av!

Om en vecka, 1/2 skall jag få min efterlängtade mutta!

Karolinska

Det har varit en lång väntan fylld av missförstånd och uppskjutna operationer. På söndag eftermiddag beger jag mig till Karolinska och dagen efter är det dags för operationen. Om allt flyter på som planerat får jag sedan åka hem på fredagen.

Om jag är nervös? Naturligtvis är jag det. Det är ju en omfattande operation. Men jag ser verkligen fram mot resultatet. Äntligen kommer jag att ha en fitta. Och har jag tur träffar jag en kvinna som, liksom jag är flata.

Just nu ser framtiden mycket ljus ut. 🙂

Jag lägger 2015 bakom mig och ser fram emot 2016

2016

Jag börjar med det positiva. Det jag ser fram emot under 2016.

Den tjugonionde januari skall jag opereras på Karolinska. Hur kan det vara positivt undrar ni. Operationen i  fråga är min könskorrigeringsoperation. Äntligen skall den bli av! Det har tagit flera år av uppskjutna operationer och missförstånd.  Visst är jag skraj och nervig inför själva operationen. Men det kan jag stå ut med inför utsikten att få den fitta det var meningen att jag skulle ha fötts med, vore de inte för en dusch med testosteron när jag låg i mammas mage. Det är i alla fall en av teorierna om vad som gjort mig till en transkvinna.

Så fram mot våren lär ni se mig på stan i tajta byxor som visar att under dem döljer sig en mutta. 😉 En del nakenbadande blir det kanske också framåt sommaren.

RFSLs kongress i maj ser jag också fram emot. En lite tripp till Malmö blir det. Skall bli kul att träffa andra HBTQ-aktivister från hela landet.

Jag har bestämt mig för att bli i så bra form att jag kan delta i Tjejmilen.

Men i skrivande stund är det fortfarande elva timmar kvar av 2015. Ett år som varit jobbigt på många sätt.

Trettonde oktober dog min mamma på Dalens äldreboende i Sabbatsbergsområdet.  Under hennes sista månader var hon gravt dement, kände inte igen sina närmaste med mera. Hennes sista dag satt hon med de andra på boendet i sällskapsrummet. Det bjöds på kaffe och hembakt kaka. Efter en stund blev mamma trött och gick in till sig för att vila, glad och nöjd. Hon somnade och vaknade inte mer. Mamma blev 96 år.

Under större delen av året var jag trött, håglös och orkeslös. Jag trodde att det var något allvarligt fel, men det visade sig att jag hade helt fel. Nog om det, jag har ju bloggat om det tidigare.

Men allt var ju inte nattsvart. Framför allt har arbetet i RFSL-Stockholm varit berikande liksom att vara volontär i Pride House. Stödet från vänner har också hjälpt mig genom det är skitåret. Tack! Ni vet vilka ni är. 🙂

Jag avslutar det här året med, den välgrundade, förhoppningen att 2016 skall bli ett av mina bästa år hittills.

Önskar  alla mina vänner och bekanta detsamma!

GOTT NYTT ÅR!

 

 

Tillbaks till rötterna

Det operativsystem jag använder till 99% på mina datorer här hemma är Linux.  Och den Linuxdistribution jag använt de senaste femton tjugo åren är Open Suse. I fredags skulle jag uppdatera till den senaste releasen. Det sket sig fullständigt! Mycket av texterna var på ryska i stället för svenska! Jag  tror iaf det var ryska, jag är inte så bra på att läsa det kyrilliska alfabetet. Frustrerad stängde jag ned datorn. Lyckligtvis hade jag varit förståndig nog att installera på min minsta laptop, den som jag använder minst.

I går morse gjorde jag ett nytt försök med samma ryska resultat hur jag än mixtrade med inställningar och konfigurationer. Det var dags att överge Suse för någon annan distribution. Jag laddade hem och brände  DVD-skivor för både Kubuntu och Linux Mint. Det gick galant att installera, men det var inte riktigt vad jag ville ha.

fedora-penguin

Det var då jag gick tillbaks till rötterna. Den Linuxdistro jag använde mest på nittiotalet och en bit in på et här seklet var Red Hat. Jag har genom åren kollat den, men har hållit mig till Suse. Nåväl, varför inte ge Red Hat en ny chans? Numera heter den fria varianten Fedora. Red Hat är för företag och liknande som villa ha support mm. Så i går kväll plockade jag hem senaste Fedora , brände den på en DVD och installerade. Det är en live-DVD, det vill säga bootar du från den så får du en Fedora att leka med utan att den ändrar något på hårddisken.  Jag behövde inte ngn lång stund för att bestämma mig för att installera Fedora.

Det tog längre tid än jag är van vid då jag installerat andra Linuxdistros. När installationen var färdig var jag det också. Stängde datorn utan att konfigurera   den eller installera program  jag ville ha och som inte installerades per default.

I morse startade jag så min HP Pavillion för att testa Fedora på riktigt. Det verkade lovande. Jag fixade en el inställningar så datorn ser ut som jag vill ha den.Installerade så en del program jag absolut vill ha, till exempel Chrome och Thunderbird.

Jag skriver det här på den datorn och är hittills helt nöjd med den. Men det dröjer nog ett tag innan jag er mig på min andra laptop so är den jag använder till vardags,

Peppar, peppar

Peppar, peppar

Nu börjar det ordna sig.

Den här hösten har varit en av de jobbigaste jag varit med om. Trettonde oktober dog mamma. Hon bodde på ett äldreboende sedan försommaren 2014. Det sista halvåret var hon kraftigt dement och kände oftast inte igen oss som var närmast. Den sista dagen drack hon kaffe och fick nybakad kaka med de andra i sällskapsrummet. Nöjd, glad och trött gick hon och lade sig för en tupplur hon aldrig vaknade från. Mamma blev 96 år.

Något annat som gjort hösten jobbig är något jag har mig själv att skylla. Jag slarvar ofta med räkningar (skall definitivt bättra mig på den punkten) vilket ledde till att jag var tvungen att betala cirka femtusen för att inte få elen avstängd. Sedan oktober har jag levt under existensminimum.

Men nu skymtar ljuset i änden av tunneln. Det inte bara skymtar, ljuset strömmar in och snart kliver jag ut ur tunneln.

I veckan fick jag besked om att jag är inbokad för min könskorrigeringsoperation 29:e januari. Det har tagit ohemult lång tid med en hel del otur och missförstånd. Jag kommer definitivt att blogga en hel del om det här. 🙂

18/12 trillar månadspengen in på kontot, och mer är på ingång. Nej, jag skall inte ge mig ut på en stor shoppingspree. Skall hålla hårt i plånboken. Kanske blir det en resa till Berlin framåt våren. Då är jag förhoppningsvis läkt efter operationen och kan vandra i vårsolen unter den Linden.:)

Har också haft tandproblem under hösten. Men på tisdag skall jag till min underbara tandläkare Eva.

Sammantaget hoppas jag slutet på det här året och nästa år blir toppen.

Stor kram och tack till alla som hjälpt mig genom den här hösten. Ingen nämnd och ingen glömd. Ni vet vilka ni är.